asienresan 1:2

 
 Jag har nu varit hemma i tre veckor, men oj vad resan redan känns långt borta... Kiruna, blåst och -30 grader. Thailand kan inte kännas mer avlägset än nu. Jag anpassade mig dock snabbt och är just nu uppe i allt som jag var innan jag åkte: jobb, tjorv med sjukhus, försäkringskassan och även lite resplaner. Min nästa resa kommer bära av till Sydamerika. Jag vill åka tillbaka till Cochabamba i Bolivia och besöka mina vänner där, se hur det går på barnhemmet. Jag vill cykla dödens väg, vandra Inkaleden i Peru och luffa omkring i länderna däromkring. Den resan kommer såklart bli först efter min operation när jag känner att jag mår så pass bra att jag kan åka, men drömma kan man alltid göra och jag tycker om att ha något att se fram emot. Detta inlägg kommer inte handla om sjukhus alls, utan här skriver jag om slutet på min asienresa. Lite uppfriskande från mina andra inlägg!
 
Några bilder från Cochabamba - 2011
 
 

Men nu, tillbaka till ämnet!! Jag avslutade mitt sista reseinlägg om att jag var på Langkawi i Malaysia. En av höjdpunkterna där var när jag åkte Cable Car, som tog mig upp till Langkawis näst högsta punkt som ligger 709 m.ö.h. Under den cirka 30 minuter långa turen åkte jag över djungel, vattenfall, regnskog m.m. Uppe på toppen kunde man t.o.m. se bort till Thailand! Efter att ha varit på Langkawi i mer än en vecka kunde jag dock konstatera att Malaysia inte riktigt var mitt land, eller åtminstone inte ön Langkawi. Stränderna, maten och havet där kan inte enligt mig ens mäta sig med de i Thailand och jag uppfattade det också som att det var dyrare här. Första tiden på Langkawi var det dessutom riktigt dåligt väder, grått och det regnade den största delen av dagen. De sista dagarna sken solen dock hela tiden.

 

 
 
 
 
 

Efter en vecka här började jag fundera på att åka tillbaka till Thailand igen. Och som en slump slog det mig att jag faktiskt kan åka båt över dit härifrån. Som jag skrivit innan har jag alltid velat avsluta min resa på den thailändska ön Koh Lipe, som ligger närmare Malaysia än fastlandet i Thailand. Bara en timmes båtresa från Langkawi.

Min dröm om att åka till Koh Lipe började redan för två år sedan när jag, Victor och Bettan började titta på olika resmål i Thailand. Jag fastnade direkt för den avlägsna ön Koh Lipe och föreslog den för de andra, Victor vägrade direkt eftersom ön ligger i södra Thailand och det är "farligt" att resa dit. Han googlade på Hat Yai (staden man åker från för att ta sig till färjelägret) + bomb och visade vädjande att år 2012 hade någon sprängt Mc Donalds där. I min frustration över att Victor är så nojjig googlade jag bomb + Bangkok, bara för att visa att det kan hända överallt och där har han varit och dit kan han minsann åka fler gånger. Det visade sig naturligtvis att fler bomber sprängts i Bangkok än i Hat Yai. Detta var dock inte mitt brightaste move och p.g.a. "olika åsikter" (Victor som blev rädd och tjurade ihop) kom vi aldrig iväg till Asien. Det blev en charterresa till Cypern under hösten i stället.

 

 


Hur som helst, åka till Koh Lipe. Som Victor sa: vill du åka dit får du fan göra det själv. Då får jag åka själv. Vill jag dit får jag åka själv. Åka själv.

 

Jag började fundera mer och mer på att åka tillbaka till Thailand och det skulle passa så bra att åka över dit med båt och inte med flyg, då skulle jag slippa allt tjorv som det alltid blir på flygplatsen när jag ska ta med mina diabetes tillbehör i handbagaget som jag måste göra (insulinet kan frysa annars). När jag t.ex. åkte flyg från Phuket-Langkawi skrev de inte bara upp alla sprutor som jag hade med mig utan de räknade dessutom ALLA mina kanyler och skrev upp antalet i en liten anteckningsbok. Tyckte lite synd om tjejen som var tvungen att räkna då jag hade med mig över två hundra stycken... Ett annat exempel var tidigare under resan då jag åkte från Bangkok till Hanoi, då började det pipa och blinka rött när jag skannade biljetten för att gå på flyget. Detta eftersom de visste att jag hade med tillbehör till min diabetes och personalen tog då mina sprutor och gick in till flygplanet för att visa piloten och kabinpersonalen sprutorna för att de skulle godkänna att jag får ha med det på planet... Detta trots att jag hade med intyg på att jag får ha det.

 

Så som ni kanske förstår har jag prioriterat att resa med buss, tåg och båt under hela resan, undvika flyg till varje pris. Jag tycker det är bättre att färdas på det sättet, då får man se mer av landet och det är bara ett + att det blir billigare. Ön Koh Lipe ligger närmare Malaysia än Thailand, så det hade varit ett perfekt stopp på min väg tillbaka dit. Som sagt, ett bättre tillfälle kunde jag inte få och jag bestämde mig för att ta vara på chansen.
 

Efter lite mer än en vecka på Langkawi började jag sakna Victor riktigt mycket, jag saknade till och med gnatet från honom som jag var så obotligt less på att höra den månaden han var här: "Hur mår du? Mår du bra? Är det säkert? Du är inte trött, känner du dig flummig? Har du tagit din medicin? Ditt insulin? Resorben? Jag vet att den ska blandas i två deciliter vatten men jag blandade den i 1 liter så du inte blir uttorkad, drick upp den nu. Drick då. Säg till om du börjar må dåligt"

 

 

 

However, nu var jag alltså på väg tillbaka till Thailand igen. Speedboaten tog cirka 1,5h och efter en skumpig färd steg jag i land på en riktig paradis ö, vattnet var klarblått och stränderna vita som potatismjöl. Jag fick en så bra känsla direkt och den höll i sig under hela vistelsen på Koh Lipe. Själva ön ligger så långt söderut i Thailand som man kan komma och tack vare dess otillgänglighet har den fortfarande kvar charmen och känslan av att vara ett orört paradis.

 

 

Jag började med att gå till Immigration office och därefter sökte jag reda på mitt hotell som visade sig ligga direkt på den populära stranden Pattaya beach. Jag checkade in och gick sedan och la mig på stranden och solade o badade. Fiskarna simmade bokstavligt talat runt fötterna på mig och jag kände direkt att beslutet att åka hit var det bästa jag gjort under hela resan. På kvällen tog jag min bok och gick ut och åt på en BBQ-restaurang vid stranden, där satt jag någon timma och åt, läse och såg på en liten eldshow som de höll på stranden.

De kommande dagarna tog jag det bara lugnt på stranden, vädret var otroligt fint och det föll inte en endaste regndroppe. Dagarna flöt förbi och jag plöjde igenom bok efter bok när jag låg på stranden i hettan. Vissa dagar och kvällar tog jag en avstickare från stranden och gick en runda efter huvudgatan, Walking Street, som är en cirka 500 meter lång cementerad väg som sträcker sig från den ena sidan av ön till den andra (annars finns det bara jordstigar). På Walking street finns barer, affärer, restauranger och lite annat smått och gott... På Koh Lipe finns heller ingen biltrafik, bara några få golfbilar som används som transfer till hotellen.

 

 
 

Eter några dagar träffade jag en jätte trevlig kvinna som hyrde ut rum strax intill mitt dåvarande boende och jag bestämde mig för att hyra ett rum av henne istället. Det var ett mycket billigare reggea- inspirerat boende för 500 bath/natten vilket är ett riktigt kap för ett eget rum på denna ö precis vid stranden. Anledningen till att det är så dyrt här är för att det är en av de mest avlägsna öarna i Thailand vilket betyder att de egentligen kan ta vilka fantasipriser som helst, jämfört med Sverige är det dock fortfarande struntsummor... Rummet jag valde låg i källaren, hade inget fönster och var i det enklaste laget: en säng med myggnät runt, en dusch och en fläkt men det räckte för mig. Kändes lyxigt jämfört med de hålor jag och Lisa bodde i tidigare under resan. 🐢
 

En av dagarna åkte jag på en snorklingstur med en longtailbåt. På vägen till öarna vi skulle besöka åkte vi förbi flera otroligt vackra stränder som var folktomma, helt öde. Väldigt stor kontrast från t.ex. öarna i Krabi provinsen (la in en bild från Maya beach i krabi här nedanför). Vi gjorde flera stopp där vi fick bada från båten och snorkla, korallreven är än så länge mycket mer välmående här än på många andra ställen i Thailand som jag besökt. Koraller i olika färger och jag fick t.o.m se clownfiskar (Nemos!!) för första gången! Typiskt var att min Go Pro- kamera slutade fungera efter bara några bilder då jag glömt att ladda batterierna under natten... Men några bilder hann jag i alla fall ta!

 

 

 Maya Beach vid Koh Phi Phi 2012
 
 
 

Jag hade nu varit ute på resande fot i 11 veckor (efter fyra veckor hade jag slutat använda solkräm och använde nu bara olja) utan att bränna mig, men här fungerade det helt enkelt inte. Solen var så stark så de sista dagarna här var jag tvungen att ligga i skuggan under en palm istället - rätt skönt i och för sig men man ville så klart ta vara på de sista solstrålarna när jag visste att jag snart måste åka hem till Sverige...

 

 

Hittils hade jag inte bokat någon hemresa utan jag hade skjutit upp det hela tiden. Jag kände fortfarande att jag inte ville hem, ville inte tillbaka till kylan, mörkret, stressen över försäkringskassan, sjukdomar, ögonlaser... Ja listan kan göras lång men det jag absolut inte ville komma hem till var tomheten över att inte ha min älskling kvar hemma. Rädslan att gå in i lägenheten där jag vet att hon plågades till döds p.g.a förgiftning. Än hade jag inte kunnat smälta det, och i skrivande stund känner jag likadant. Jag har knappt pratat om det med någon och jag orkar inte göra det nu heller, det gör för ont och jag intalar mig hela tiden att jag måste fokusera på annat. Jag klarar inte av att bearbeta det just nu. Att skriva dessa rader känns dock skönt då jag lättar på det lite, även fast det nu blev väldigt kortfattat...

Hur som helst, jag bokade min hemresa till på onsdag fast till Victor och mina anhöriga så sa jag att jag skulle komma hem på lördag. Jag tänkte att det skulle vara en rolig överraskning för Victor och det var faktiskt något med min hemkomst som jag verkligen såg fram emot. Tänk att plinga på under kvällen, Victor öppnar dörren och så står jag där med två hamburgare från Empes, mer kärlek  än så kan det väl inte bli? Efter jag bokat min hemresa gick jag vidare efter Waling street och kom på att jag kanske borde ta ut lite pengar. Det finns tre stycken uttagningsautomater på Koh Lipe varav en som fungerade och jag tog ut 10 000 bath trots att jag hade några hundra bath kvar. Jag brukar ha som vana att skjuta upp allting tills sista stund, när det verkligen börjar bli panik, men nu gjorde jag inte det vilket jag är så otroligt glad för eftersom strax efter detta tappade jag mitt VISA-kort. Victors oro kanske inte är så obefogad trots allt...

 

 

Fyra dagar senare, på söndag, började jag min färd mot Bangkok. Jag åkte speedboat till färjeläget Pak Barra pier, buss till Hat Yai (ni vet, den där farliga staden) och därifrån tog jag tåget upp mot Bangkok. Jag bokade 2 class sleeper bed och fick en liten brits att sova på vilket fungerade jätte bra! Allt var super fräscht och man kunde köpa mat på tåget. Den enda nackdelen med att åka tåg här är att de i regel är försenade vilket det även var i mitt fall med cirka sex timmar. Jag har aldrig åkt tåg i Thailand tidigare men har man tid så är det är något jag kan rekommendera då man får se landet på ett helt annat sätt än annars.

Väl i Bangkok checkade jag in på ett hostel och bodde med 9 andra, trevliga personer i samma rum. Jag bodde nära tågstationen vilket är ett område jag aldrig varit på tidigare, så det fanns mycket nytt att se och jag strosade runt där på dagen. Av en slump hittade jag en marknad som sålde superbilliga skor, den sortens skor som jag sökt med ljus och lykta genom hela resan och de fanns här i mängder för 99 bath/par! (Fått betala allt mellan 250-700 innan). Första kvällen gick jag på bio, ensam hehe, på The Hobbit: The Battle of the Five Armies. Efter 45 minuter av filmen kände jag dock att jag skulle somna vilken sekund som helst så jag bestämde mig för att gå därifrån, se klart den någon annan dag. På vägen ut från MBK såg jag en genomskinlig kub som man kunde köpa, med ett eget foto i, som man kunde sätta i en kontakt så den lyser. Jag kände direkt att jag skulle så gärna velat ha en sådan med en bild på Älva i samt skriva hennes födelse-och dödsdatum. Samtidigt visste jag att om jag skulle köpa kuben skulle jag inte ha många bath alls att leva på tills onsdag då jag skulle åka tillbaka till Sverige. Jag tog skytrainet hem och grubblade hela natten på vad jag skulle kunna göra för att kunna köpa den.

 

På tisdagmorgon vaknade jag cirka 09.00, trött som ett lik men var tvungen att checka ut. Under natten hade jag bestämt mig för att jag måste ha råd med kuben. Jag bara måste. Jag räknade ut att om jag köpte kuben skulle jag ha kvar 340 bath, varav 300 skulle gå till taxin till flygplatsen. Jag köpte kuben, vilket betydde att jag bara hade 40 bath över till det nödvändigaste, alltså till mat under hela dagen. Efter jag köpt kuben åkte jag till flygplatsen, tanken var att sova på några stolar där, men det var så fullt att jag bara lyckades knipa en stol och det var dessutom så livat att jag satt vaken där hela natten. Men det var värt det (bilden gör inte kuben rättvisa)

 

 

Efter att jag varit vaken i 24h gick jag äntligen på planet mot Stockholm, ett direkt flyg som tur var, jag var så sjukligt trött. Konstigt nog kunde jag inte sova på planet heller, och hungrig var jag men som tur var hade jag beställt lunch till planet. Annars hade jag inte fått mat då jag varken hade några bath kvar eller mitt VISA-kort... Efter 12h kom jag fram till Arlanda, klockan var 15.00 och jag hade inte sovit på 36 timmar. Jag var extremt trött men var tvungen att vänta ytterligare sex timmar tills planet mot Kiruna skulle gå. Jag gick omkring på Sky City ett tag, sedan när det var en timme kvar tills planet skulle gå checkade jag in och satte mig vid gaten och väntade. Kändes skumt att sitta och vänta på planet mot Kiruna, omgiven av andra kirunabor, men samtidigt skönt och jag blundade till lite.

I huvudet snurrade tankarna. Om tre timmar skulle jag stiga ut från planet i Kiruna, jag hade lyckats smussla åt mig min hemnyckel (som jag tydligen inte är berättigad att ha då jag är så slarvig??), Adrian skulle hämta mig och vi skulle åka förbi Empes innan och hämta två burgare. Planen hade gått exakt som planerat och när jag efter 42 timmar utan någon som helst sömn satt på rätt gate, 50 minuter innan boarding till Kiruna trodde jag att jag hade rott allt i hamn. Jäkla vilken överraskning Victor skulle få när jag kommer in klockan 23.30 med två burgare i handen! Nu kunde inget gå fel, eller kunde det?


Jo det kunde det. Så klart kunde det det. Ibland känns det som att allting går käpprätt åt helvete vilket det gjorde nu också. Jag hade inte tänkt somna i gaten, bara blunda lite, men när jag vaknar upp har jag missat planet med åtta minuter. Med ÅTTA jävla minuter. Jag låg på stolen närmast gaten, alla hade gått förbi mig och de hade tydligen ropat i högtalarna efter mig men jag hade inte vaknat. Jag kände mig så frustrerad, kvinnan hade sett mig ligga och sova i gaten men inte väckt mig, det var dessutom det sista flyget som gick från den gaten och det sista till Kiruna under den dagen. Vet att jag får skylla mig själv men det kändes så jävla surt och onödigt

Så jag snubblade alltså precis på mållinjen. Hade lust att ta första flygplanet tillbaka till Bangkok och aldrig komma hem igen men istället fick jag panik och gjorde vad varje förnuftigt sinnesförvirrad människa skulle ha gjort - jag ringde snörvlandes till världens mest oroliga människa och berättade att jag varit vaken 43h, sitter på Arlanda utan varken mat, boende eller pengar. En överraskning blev det för Victor allt, fast varken den jag eller han hoppades på...

 

Som jag sagt tidigare är inte Victor speciellt stresstålig och blev väldigt upprörd - "Du vet att du har diabetes va? Att du har epilepsi och måste sova? Ska jag ringa till en restaurang där på Sky City och säga att de får fakturera din nota till mig? Du vet att du måste få i dig mat va? Hur har det gått med ditt insulin, din medicin? Du vet att jag fan inte kan låta dig där borta på Arlanda va?!!"

Så var diskussionen slut. Victor bokade ett hotell med gratis transfer som kom och hämtade upp mig från Arlanda. På väg till hotellet, i bussen, träffade jag ett par i 50-års åldern som frågade vad som hade hänt mig och jag berättade om allting lite på skoj. När jag sedan väntade på nyckeln till mitt rum kom de fram och gav mig cirka 30 euro och två bananer. Jag tackade nej flera gånger men de gav sig inte, och sanningen var att jag faktiskt behövde pengarna och bananerna. Att inte ha tillgång till mat när man har diabetes går inte direkt hand i hand så jag tog motvilligt emot pengarna och kramade om dem. Mannen frågar sedan om kläderna som jag har på mig är det varmaste jag har, vilket det var. Han tar av sig sin huvtröja och sätter den på mig, jag försöker skrattande protestera men han ger sig inte nu heller och när de lämnade mig med 30 euro, 2 bananer och en huvtröja rikare. Efter en minut kommer en annan man springandes mot mig, lägger två tjugolappar på bordet där jag sitter och väntar på mitt rum och innan jag ens hinner protestera springer han tillbaka mot utgången igen och ropar "jag har också varit en fattig backpacker en gång".

Kan inte låte bli att le varje gång jag tänker tillbaka på det. Hur otroligt snälla och givmilda människor kan vara. Dagen därpå tog jag flyget som Victor bokat åt mig till Kiruna, han mötte upp mig och nu har jag äntligen vant med med att vara tillbaka här. Visserligen är det cirka 60 graders temperaturskillnad, men Kiruna har ändå sin charm.

 
 

Asienresan:1

 
 
 
 
Nu har jag varit ute på resande fot i 2,5 månader. Så mycket har hänt och jag har hela tiden tänkt skriva om allting på bloggen  men det har helt enkelt aldrig blivit av, förrän nu.  
 
Sista dagen i Ho Chi Minh, Vietnam, blev jag rånad på mina pengar och min nya telefon. Över 800 bilder från min resa försvann i ett nafs... På grund av detta kan jag alltså inte visa er alla foton som jag hade velat göra, de foton jag lägger upp nu är det jag skickat till Victor under resans gång och även några som Lisa och Bettan tagit med deras kamera. 
 
På vårt första boende i Vietnam varnade de oss om att det är många som blir rånade i storstäderna. Alla vet att man måste vara rädda om sina saker (speciellt när man är utomlands), men som med många andra saker trodde jag aldrig att det skulle hända mig själv, och vips under sista dagen i landet kommer två killar på moped och rycker väskan från halsen på mig. Först förstod jag inte vad som hade hänt men sedan när chocken lagt sig började jag skaka och kroppen blev helt utmattad. När man ser tillbaka på allting var pengar och telefonen egentligen inte så farligt att förlora, det var snarare innehållet på telefonen som jag ville ha kvar och det känns otroligt surt att aldrig få tillbaka det. Man känner sig så kränkt efter en sådan händelse, låter kanske dumt att säga men en stor del av ens liv finns ju på telefonen... 
 
Jag måste dock ändå säga att jag hade tur som varken hade med mina mediciner eller passet i väskan, och framför allt att jag inte skadade mig. Det blev ett tråkigt avslut på Vietnamresan som i övrigt var väldigt bra. Nåväl, ingen idé att älta det, det får bli en läxa. 
 
 
 
 
Jag och Lisa började resan i norra Thailand, i Chiang Mai. Chiang Mai är Thailands näst största stad och ligger cirka 700 kilometer norr om Bangkok, många turister tar en "uppstickare" hit från bad och stränder för äventyr och trekking som staden är känd för. Vi spenderade 10 dagar här och av alla platser jag hittills besökt i Thailand är det den stad jag fallit för mest. Trots att det är Thailands näst största stad är det en liten småstads känsla över den, jämfört med Bangkok går allting lite långsammare här. Själva stadskärnan är omringad av en gammal mur och genom staden flyter floden Ping. I varje liten gränd finns utsmyckade tempel och vi vandrade runt i staden flera timmar varje dag och bara njöt av allting som staden hade att erbjuda
 
 
 
 
 
En av dagarna bokade vi en matlagningskurs ute på en farm som låg en bit utanför Chiang Mai. Dagen började med att vi, en grupp på nio personer, följde med vår ledare på en inhemsk matmarknad där hon visade de typiska ingredienserna som thailändare har i deras maträtter. Vi åkte sedan vidare till farmen där hon visade oss runt och vi fick smaka på allt som de odlade där, efter det började vi laga mat och efter varje maträtt satte vi oss ned tillsammans och åt av det vi själva lagat. Vi fick själva välja sju maträtter som man ville lära sig att laga och efter sex timmar och sju måltider kan ni säkert förstå hur mätta vi kände oss! När dagen var slut fick vi även med oss varsin kokbok, så när jag kommer hem till Sverige blir det att laga thaimat. Eller så ger jag kokboken till Victor så han får stå i köket medan jag ligger på soffan, det återstår att se! 
 
 
 
 
 
  
En annan sak jag och Lisa gjorde var att åka zipline genom regnskogen, det var totalt 33 stationer (cirka fem kilometer tillsammans). En var dessutom den längsta i Asien, på 800 meter och under turen åkte vi över risfält, vattenfall, djur m.m. Åker man till Chiang Mai får man absolut inte missa detta, det är ett riktigt äventyr 30 meter upp bland träden i djungeln! 
 
 
 
 
 
 
 
Nattmarknaden i Chiang Mai får man heller inte glömma. Den är bland de största i Asien och har verkligen allt - billiga kläder, skor, fruit shakes, gatumat och även de godaste pannkakorna rotee banana nutella som jag smakat i Thailand. Jag och Lisa var i himmelriket och när vi efter 10 dagar klev på nattbussen från Chiang Mai till Bangkok gjorde vi det med sorg i hjärtat. 
 
 
 
 
 
 
Den 7/10 började vår färd ner mot Koh Chang och de närliggande öarna. Nattbussen till Bangkok tog 12h och efter det tog det ytterligare 8h innan vi var framme på vårt boende strax utanför White sand beach. Att komma från Chiang Mai till koh Chang var en omställning, i Chiang Mai kunde vi strosa runt i staden flera timmar men här hade vi gått igenom allting på drygt 45 minuter. Här var även första gången under resans gång vi hörde folk prata svenska.
 
 
 
 
 
 
 Efter lite mer än en vecka bestämde vi oss för att förflytta oss lite mer söderut på ön och åkte då till stranden Hat Khlong Phrao. Här hittade vi ett dorm som vi checkade in på och bodde med två tjejer från Finland, en kvinna från Frankrike och en från Tyskland. Ett riktigt fräscht boende bara ett stenkast från stranden som jag verkligen kan rekommendera! Först tänkte vi bara vara här en natt men själva dormet, läget vid stranden och atmosfären var så mysigt så vi förlängde vistelsen fyra nätter till. 
 
 
 
 
 
Första kvällen här tog vi en drink på stranden och träffade trevligt folk. Jag och Lisa var de sista gästerna på baren och blev därför bjuden på inhemsk whiskey med barägaren och personalen. Lisa kysste en thailändska och vi är nu alla vänner för livet 🐢
 
 
 
 
 
Måndag 17/11 åkte vi speedboat till Koh Kood, denna ö är det stället som mest liknar ett paradis av de ställen jag besökt i Thailand. Den liknar alla de vykort och bilder man ser från Thailand, stränder vita som mjöl och kristallklart vatten. God mat, bra snorkling med massvis av fiskar, koraller, sjöborrar osv. Jag filmade allting med Go pron men nu när jag ska föra över filmen till mobilen står det att filen inte stöds på enheten, kanske någon teknisk person som läser detta kan hjälpa mig med det?
 
 
 
 
 
 
 
 
Från Koh Kood tog vi sedan färjan över till Koh Maak. Vi var lite i valet och kvalet om vi skulle åka hit eller inte, då dagarna börjat rinna iväg och vi behövde vara i Bangkok den 26/11 eftersom vi skulle åka till Vietnam då. Det värsta som finns är att stressa men eftersom vi ändå var ute i den ö-världen bestämde vi oss för att ta tre nätter där också. Koh Maak är en väldigt liten och platt ö, endast 16km2. Vi kom dit på morgonen och hittade ett boende, en bungalow, på den sidan av ön där det knappt finns några hotell och heller ingen fin strand. Kvinnan som ägde allt var dock super trevlig och hon gav sitt nummer till oss så vi kunde ringa henne om vi ville ha skjuts till eller från någon av stränderna, detta eftersom det inte är så lätt att hitta en taxi på ön och sidan vi bodde på var ganska öde. Jag läste någonstans att det bara fanns cirka 15 bilar på ön 2009 och det har inte ökat så mycket sedan dess. 
 
 
 
 
 
Söndag 23/11 började vi vår färd tillbaka till Bangkok. Vi stannade till i Pattaya, jomtien, två nätter och gick på nattmarknaden där m.m. sedan buss till Bangkok. 
 
Efter en natt i Bangkok så gjorde jag, tro det eller ej, en väldigt impulsiv sak - jag färgade mitt hår rött. Riktigt rött! Att färga sitt hår rött åtminstone en gång i sitt liv borde stå med på allas bucket list, och nu efter denna resa kan jag äntligen bocka av det i min! 
 
 
 
 
Flygplanet mot Hanoi i Vietnam gick 16.10. Jag och Lisa, som vanligtvis är riktiga tidsoptimister valde att för en gångs skull vara på flygplatsen i tid, vilket vi också var. Kruxet var att vi var på fel flygplats vilket vi märkte efter vi sökt med ljus och lykta efter en incheckning som inte fanns. Vi var på inrikesflygplatsen Don Muang och planet gick från den internationella flygplatsen Suvarnabhumi. I panik slängde vi oss in i första bästa taxi mot den flygplatsen med klockan tickande emot oss. Efter en 45 minuter långa taxiresa sprang vi till inchecknigen men det var för sent - vi missade planet. 
 
Efter vi missat planet var humöret inte riktigt på topp men vi fick trösta oss med att flygbolaget som vi skulle åkt med gav oss en lite billigare biljett om vi bokade med dem igen dagen därpå. Vi bokade detta och det visade sig då att vi hamnade på samma plan som Bettan och Eva-Maria som vi egentligen skulle möta upp först i Vietnam! 
 
 
 
 
Första dagen i Hanoi blev väldigt hektisk, trafiken är ett enda stort kaos, mycket värre än i Bangkok enligt mig i alla fall. Jag läste någonstans att det finns mer än 6,5 miljoner invånare i Hanoi och minst lika många mopeder vilket av trafiken att döma troligen stämmer ganska bra...Vi var i Hanoi fyra dagar och visst, man anpassade sig mer till trafiken men jag blev aldrig helt van med det. I övrigt var Hanoi en väldigt charmig stad, speciellt de gamla kvarteren där vi bodde. Staden har väldigt mycket att erbjuda t.ex. krigsmuseer, fina hantverk, sjön med den röda bron, och vi gick även på waterpuppet show, vattendock teater vilket var en annorlunda upplevelse. Staden gav ett starkt intryck på mig,  jag känner lite hat-kärlek till den men jag skulle absolut vilja åka tillbaka dit och vara där lite längre för att komma in bättre i stadens tempo.
 
 
 
 
Så klart besökte vi även Ha Long-bukten när vi var i norra Vietnam. Platsen är ett av de sju nya underverken som är skapad av naturen och det var väldigt vackert. Totalt 1969 kalkstensklippor som skjuter upp rakt ur havet, varje med en tät djungelvegetation på toppen. Vi bokade tre dagar och två nätter där på en båt, men tyvärr under eftermiddagen på dag 2 kom monsunen och alla båtar var tvungna att åka in till land. Trots att det blev en natt mindre på båten var vi ändå väldigt nöjda då vi hunnit med så mycket under turen, vi paddlade t.ex. kanot genom grottor, badade från båten, åt riktigt god mat, såg en fantastisk solnedgång och upplevde lugnet som var i Ha Long- bukten.  
 
 
 
 
Efter Ha Long-bukten åkte vi färja över till Cat Ba Island, detta var dagen efter och det var väldigt osäkert om båten ens skulle gå p.g.a monsunen men tillslut kom vi fram dit. Det var regn och väldigt kyligt i luften, folk gick med dunjackor vilket även Bettan och E-M gjorde. Jag och Lisa gick avundsjuka runt med våra tunna saronger och huttrade, aldrig trodde vi att det skulle bli så kallt under resan. Hittills under resan i Vietnam hade det inte blivit många soldagar och både jag och Lisa var riktigt förkylda och saknade värmen. Vi stannade två nätter på Cat Ba island, egentligen skulle vi vara där längre men då vädret var så dåligt och vi bara hade sju dagar kvar i landet bestämde vi oss att åka så långt söderut man kan komma i Vietnam i hopp om bättre väder. 
 
 
 
 
Nästa destination blev då Phu Quoc island, en ö som är belägen strax utanför Kambodjas gräns. Ön har tidigare ifrågasatts om den inte borde tillhöra Kambodja då den ligger så nära men i dagsläget tillhör den Vietnam. På Phu Quoc möttes vi av värme och sol. Stränderna var jätte fina och de fem nätterna vi spenderade här ägnade vi mest tid åt sol och bad. På kvällarna var vi på nattmarknaden och åt, tog en drink och bara kände av lugnet. 
 
Efter första natten i vår rishög blev Lisa 57 myggbett rikare. Vi bytte sedan boende. 
 
 
 
 
Måndag morgon åkte vi till Vietnams huvudstad Ho Chi Minh, tidigare Saigon. Jag och Lisa gick på marknad här och strosade runt i staden och passa på att boka en tur till Ho Chi Minh tunnlarna.
 
Tisdagsmorgon gick vi upp tidigt, idag var det sista dagen i Vietnam. Vi packade klart det sista och sedan blev vi upphämtade av guiden och började åka mot Ho Chi Minh-tunnlarna. Under turen som var en halv dag fick vi en liten inblick i hur det var under Vietnamkriget och vi fick gå (och krypa) i några av de tunnlar som finns kvar vilket var både läskigt och spännande. Dessa tunnlar är anpassade efter västerlänningar, det finns alltså även tunnlar som är mycket mindre. 
 
 
 
 
 
Vi kom tillbaka till hotellet kring 16.00 och bestämde oss att gå på marknaden för att fördriva tiden, flyget gick först 21.35. På väg till marknaden hände det, jag blev rånad. De ryckte väskan från halsen på mig och jag förstod inte ens vad som hände. Som sagt, ett väldigt tråkigt avslut på Vietnamresan. 
 
 
 
Bangkok fredag 12/12. Nu var dagen äntligen här. Jag och Bettan åkte till flygplatsen för att möta upp våra män. Jag fick träffa Victor för första gången på 6 veckor, vi har aldrig varit ifrån varandra så länge tidigare. Jag, Victor och Adrian åkte till busstationen där Lisa väntade och därifrån började vår färd ner mot Koh Tao medan Bettan, Göran, Tompi, Lucas och Lynnot drog vidare mot Pattaya. Vi stannade en natt i Hua hin så att Victor och Adrian skulle få vila upp sig efter deras långa resa och efter tog vi bussen ner till Chumpon där färjorna till Koh Tao avgår. I Chumpon bad vi en taxichaufför ta oss till färjelägret, han körde oss dock till en av hans vänner som skulle över till Koh Tao med det värsta rostiga härket man kan tänka sig. Om man åker med en vanlig speedboat till Koh Tao tar det cirka två timmar, men detta var en nattfärja som skulle åka klockan 22.00 och vara framme sex timmar senare. Vi fick alltså välja mellan att ta nattfärjan eller en speedboat som gick först dagen efter och för att inte förlora soltimmar tyckte jag och Lisa att det lät bra att ta nattfärjan (vi= jag och Lisa, Victor var på väg att åka hem till Sverige igen). 
 
Denna natt stormade det nå jävulskt. Båten gungade så mycket att man till slut inte visste vad som var upp eller ner. Det kändes som att båten skulle slås omkull vilken sekund som helst, alla blev illamående och packningen gled runt på golvet. 
 
Rummet vi sov i var som ett skyddsrum med ett cirka 40 sängplatser med tre stora, tunga dörrar av stål. Det var 10 små fönster och en stor lampa i taket som sedan släcktes så det blev beckmörkt. Det var vi fyra plus 10 thailändare som sov här. 😨 
  
 
 
 
Under hela resan har Victor sagt att jag är dålig att tajma toa besök, vilket även gällde här då jag behövde gå på toa mitt i natten. I mörkret gick vi sakta mot utgången och höll i oss i sängarna för att inte välta omkull p.g.a vågorna. Victor öppnade den tunga dörren och när vi kom ut yrde skummet överallt och jag blev riktigt rädd. Det var rent ut sagt vidrigt. Jag har alltid tyckt att det är roligt att göra saker med Victor som han aldrig skulle göra om det inte vore för mig, men denna gång tänkte jag själv att vad fan har jag satt oss in i. Jag gick till sängs och bad en liten bön om att vi skulle komma levandes från båten sedan försökte jag sova. 
 
Vi skulle egentligen kommit fram till Koh Tao klockan 04.00, med p.g.a stormen kom vi fram dit först klockan 07.00. Då hade vi varit på båten 12h och ingen var nog så glad som oss att komma av den. Vi betalade en tuktuk-förare 400 bath för att ta oss till hotellet, som visade sig ligga 50 meter bort... Väl på hotellet packade vi upp, åt frukost, andades ut och försökte reparera oss från båtturen. 
 
I efterhand beskriver Victor färjan som "en 30 meter lång, 6 meter bred, 8 meter hög rostig konservburk", vilket faktiskt inte är speciellt missvisande. Ordet traumatiskt har också kommit upp några gånger.
 
 
 
 
Koh tao är en jätte vacker ö, lagom stor för mig. Stränderna är jätte fina och vi hade ett bra hotell med pool. Vi hade dock lite otur med vädret då det blåste mycket så det blev inte många dopp i havet för oss. 
Efter fem nätter kom också Lucas och Lynnot hit med speedboat, vädret var fortfarande dåligt och många turister hade spytt på båten. Skönt att vi bara hade thailändare ombord på båten som är van vid dåligt väder och inte spydde.. Stämningen på ön var toppen och under de åtta nätter vi tillbringade här hann vi med så mycket, t.ex. åka runt på ön med moped, se eldshower, gå på carbaretshow, Victor var och dök m.m. 
 
 
Den 18/12 åkte Lisa hem för att fira julen med sin familj. Hon tog färjan till grannön Koh Samui och flyget därifrån till Bangkok och vidare hem till Stockholm. Jag älskar Lisa till döds, våra föräldrar kände varandra innan vi föddes då de växte upp i Abisko och på det sättet träffades vi. Bästa vänner sen dag ett och jag är så glad att vi kom iväg på denna resa. För mig finns det ingen bättre reskompis än hon, vi synkar så otroligt bra och känner varandra utan och innan. Så som ni kanske förstår blev det ett väldigt känslomässigt avsked när vi stod på piren och hon hoppade på båten till Koh Samui... Sen gick det också upp för mig: nu ska jag leva med fyra mycket speciella killar en hel månad. Hur fasen ska detta gå? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Under julen träffades vi alla i Hua hin. Victor, Adrian, Lucas, Lynnot, Bettan, Göran, Liam och Tompi hade hyrt ett hus där och jag som försöker hålla nere på kostnaderna bokade ett dorm nära centrum vilket fungerade bra. 
 
Julafton spenderades på Vananava-waterpark vilket var grymt roligt! Jag är egentligen lite skraj för att åka vattenrutschkanor men här utmanade vi oss själva och jag åkte alla utom två, man måste ju tänka lite på sitt blodtryck också hehe... 
 
 
 
 
 
 
Julafton avslutades på bästa tänkbara sätt: en gemensam middag med thailändsk julbuffe på menyn och några överraskningar på det 😍 Det var en riktigt lyckad dag, bland de bästa jag varit med om.
 
 
 
 
Efter fem nätter i Hua hin tog jag och grabbarna nattbussen ner mot Khao Lak där vi träffade några vänner, solade och badade. Vi kom dit 27/12, dagen innan var det tio år sedan tsunamin drabbade Khao Lak. Khao Lak är staden som drabbades värst i Thailand och över 5000 människor miste sina liv här. Det var riktig svårt att förstå att detta vackra, lugna paradis med stränder och palmer för 10 år sedan varit med om en av de dödligaste naturkatastroferna som skett. På en bar träffade vi en man som berättade för oss att han förlorat både sin fru och sina barn i den 10 meter höga vågen, det gjorde ont i hjärtat av att bara höra det. Nedan är en bild på mig och Victor framför en polisbåt som spolats upp på land, den ligger två kilometer från havet. Denna världskända patrullbåt har blivit en slags symbol och ett minnesmärke efter tsunamin. 
 
 
 
 
 
 
 Nyår spenderade vi i Phuket, tolvslaget på Patong beach. Patong och ökända Banglaroad var inte riktigt stället för oss, eller rättare sagt inte stället för mig och Victor så efter en natt åkte vi alla lite mer söderut förutom Bettan och Göran då som blev kvar på Banglaroad.  Nej skämt å sido, alla åkte vidare till Karon beach där vi trivdes som fisken i vattnet 🐟
 
 
 
 
 
 
Efter sex nätter på Karon beach åkte Victor, Adrian, Bettan och Göran till Bangkok och just i detta nu sitter de på planet hem till Sverige, Lucas och Lynnot åkte hem redan för två dagar sedan. Tiden har gått skrämmande fort och jag känner ingen lust att åka tillbaka till Sverige, jag är inte klar här än. Att åka från värme, bad och lycka till snö, mörker och sjukhus känns så deprimerande. Mina remisser till magnetröntgen, ögonlaser, sjukhus osv har redan börjat hagla in och jag orkar inte med det. Nadia Khan, hon som ev. ska operera mig har hört av sig och den 5 mars har jag en tid hos henne i Zürich för att göra en PET-undersökning och lära känna henne lite bättre. Hon har även reserverat en tid för operation där för mig i april/maj (förutsatt att jag får det godkänt av försäkringskassan). Helt ärligt tror jag faktiskt att det kommer gå igenom, att jag får göra operationen där. Ingen kommer vara lyckligare än mig då och jag hoppas med hela mitt hjärta på att allt kommer lösa sig nu vilket jag tror det kommer göra. Samtidigt måste jag erkänna en liten besvikelse över att operationen kommer ske under den tiden på året som fisket är som bäst... 
 
 
 
Just nu befinner jag mig ensam i Langkawi, Malaysia. Det är väldigt skönt att vara ensam men samtidigt saknar jag Victor otroligt mycket. Kändes värre att lämna honom denna gång än när jag vinkade av honom på flygplatsen i oktober, varför vet jag inte. Vädret i Langkawi är sisådär, lite molnigt och kommer några skurar då och då. När solen är framme ligger jag och solar på stranden Pantai Cenang. Just nu har jag faktiskt inga planer på vad jag ska göra utan jag tar dagen som den kommer.