Chile - Iquique

Vilken resa det blev! På busstationen i Santiago förklarade en man i informationsdisken att det inte går att köpa en biljett till Uyuni. Han skrev en lapp att vi skulle hitta en disk där det står Iquique, åka dit, köpa en ny biljett till Oruro och därefter en buss ner till Uyuni. Det var det enda alternativet. 

Vi köpte bussbiljetten till Iquique och när vi efter mer än 24 timmar kom fram dit visade det sig att man inte ens kunde köpa en biljett vidare från den busstationen där. Man var tvungen att gå till gatan Bolivianos berado, köpa biljetten där och sedan komma tillbaka till busstationen då bussen ändå gick därifrån. Lite smått irriterade över att de inte sålde biljetten på busstationen där bussen går ifrån lämnade vi vårt bagage sökandes efter gatan... Vi passade på att äta på ett hak vi gick förbi, vi beställde utan att ens veta vad det var vi beställde, men det blev lyckat då maten var väldigt god. Innan vi gick varnade ägaren oss för detta område, inte konstigt då det såg lite ruggigt ut. Vi hittade i alla fall "terminalen", en liten lucka där det satt en tant bakom ett galler... Vi köpte biljetten till Oruro till dagen därpå och imorgon klockan 8 hoppar vi vi alltså på den åtta timmar långa bussresan mot Ororu. VI håller tummar och tår att det finns platser, och att det går bussar, som klappar med tiden vi kommer dit. Trist att behöva stanna en natt även i Oruro.
Idag passade vi också på att testa en dryck som alla chilenare dricker, ett sorts te som påminner om glögg med vetegroddar och en persika i. Trots att den ser vedervärdig ut tyckte jag den var god, Lisa var dock av en annan åsikt. Nåja, man känner i huvudet vilket hattande det varit idag. Ska bli skönt att duscha och få lägga sig strax!
 
 

Chile - Santiago de Chile

"Ta det största, det lönar sig alltid att ta det största"
 
Första dagen för oss i Chile där solen inte varit framme på morgonen. Sega släpade vi oss upp, åt frukost, duschade, la oss i sängen igen och började skrolla på telefonen. Ingen av oss kände för att gå till poolen, den är väldigt kall och när det är mulet ute kändes det inte lockande. På eftermiddagen åkte vi tillbaka till vårt goda gamla köpcenter, åt tacos och drack en smoothie. Var väldigt mycket folk där så kändes jobbigt att gå runt i affärerna så vi bestämde att vi åker dit imorgon på förmiddagen istället. Vi köpte istället två biobiljetter till filmen ¿Porqué el? (Why him?), skönt med en film som inte var dubbad utan bara hade spansk text! Innan filmen skulle börja sa Lisa att hon var sugen på vatten men det slutade upp med att hon köpte två liter Cola Zero och en enorm låda fylld med popcorn. Så vi hade att göra under filmen! Hon förklarade sedan för mig att man alltid ska ta det största, det lönar sig alltid. 
 
Ett bra avslut på en bra dag!
 
 

Chile - Santiago de Chile

Den 4/1 hände något riktigt förjävligt. Någon på hostlet stal min bruna lilla väska med lite småpengar i + min insulinpump, Mastercard och min älskade Libre - som seriöst varit en av de absolut bästa saker som hänt mig de senaste 2 åren och även det absolut bästa i diabetesväg sedan jag fick skitsjukdomen för 7 år sedan. Nu var allt huxflux borta. Egentligen skiter jag i de andra sakerna (även fast pumpen betyder väldigt mycket) men jag klarar mig inte utan min Libre. Tänkte direkt att nu var det kört, det är så högt tryck på dosan i Sverige så kommer ta evigheter, om jag ens någonsin kommer få tillbaka en.
  
Min Libre min Libre min Libre min jäkla Libre.
 
Otroligt att en sån liten sak kan betyda så mycket, inte bara för mig, utan för en stor del av befolkningen med diabetes + deras anhöriga. Tanken att behöva börja sticka mig i fingret igen finns inte, är helt overkligt, det går inte. Jag klarar mig helt enkelt utan den. Min älskade Libre som gjort mitt blodsocker så mycket bättre och underlättat allt i mitt liv. Nej nej nej nej. Jag har varit med om så sjukt mycket skit i mitt liv men att bli av med Libren det går inte. Nu när det lagt sig förstod jag att det kanske ändå inte var helt omöjligt för diabetessköterskorna att skaffa en ny till mig men de senaste dagarna har tanken grott i bakhuvudet att jag kanske inte får tillbaka en. Kändes helt tomt, hopplöst och kan nästan svära på att det blev mörkt för mig en stund där. Det var ju min Libre, min Libre, hur fan kan inte alla kleptisar i Sydamerika fatta det.
 
Jag är helt övertygad om att personen som snodde Libren, pumpen och kortet ångrade sig, är ju bara jag som kan använda allt förutom de lilla pengarna som fanns däri. Detta gjorde nog oss båda besvikna. Men hur jävla trög är man när man inte ens vet vad man snor. Inte ens på hostlet kan man känna sig trygg.
 
Jag skrev på diabetesgruppen på Facebook och frågade om råd. Jag kan ladda ner en app på telefonen som fungerar som dosan och som man kan starta sensorn med. Det är en nödlösning. Anledningen till att jag inte skrivit detta på bloggen tidigare är för att jag helt enkelt inte kunde förstå att det hänt och om jag skriver ner och publicerar det här så är det verkligt. De senaste dagarna har blodsockret varit extremt ojämnt, är som att jag inte längre vet hur man tar blodsocker eller insulinsprutor manuellt längre. För tre dagar sedan började jag må riktigt illa p.g.a mitt blodsocker och läpparna började spricka och blöda, idag ser det dock bättre ut men är ändå inte helt bra. För någon timma sedan fick jag dock grymma nyheter - jag kommer få tillbaka allt. Om jag vill kan Victor ta med allt till Colombia när han kommer ner om cirka en månad. Det blev ett bestämt nej. Så länge jag vet att den finns hemma kan jag härda ut de kommande 2.5 månaderna vi har kvar här. Kan aldrig riskera att förlora den igen. Min skatt, min älskade och något som jag hoppas kommer få behålla i resten av mitt liv. Många som läser detta tycker nog är jag är lite knasig, visst att det kan hända värre saker, men alla som känner mig vet att denna lilla apparat verkligen har förgyllt mitt liv.
 
 
 
Bild från Freestyle Libres hemsida