Ögonsjukdom - Proliferativ renopati

Måndag 13/10 diagnos: Proliferativ renopati

 

Som diabetiker kan man få sjukdomen retinopati som är kärlförändringar i ögats näthinna. Dessa förändringar ger i början inga symptom och därför går de flesta diabetiker på regelbundna ögonkontroller. På det sättet kan förändringar i näthinnan upptäckas i tid och behandlas innan de orsakar svåra synskador. Högt blodsocker, högt blodtryck och höga blodfetter är några faktorer till varför man får diabetesretinopati.

 

Proliferativ renopati är en allvarligare form som endast ett fåtal diabetiker drabbas av. Sjukdomen kännetecknas av att blodkärlen i näthinnan täpps till och cirkulationen försämras. Vissa områden i ögat får då för lite syre och de börjar växa ut nya blodkärl på näthinnan. De nya blodkärlen är mycket sköra och risken är stor att de spricker och börjar läcka vilket orsakar blödningar. När de kommer blod i ögat skadar det synen och blödningarna orsakar även ärr som leder till näthinneavlossning som kan göra en blind.

Måndagen den 13/10 var jag på Gällivaresjukhus för en regelbunden kontroll av mina ögonbottnar.  Jag har bara varit på två sådana undersökningar tidigare eftersom jag bara haft diabetes i fyra år, båda dessa undersökningar visade att allting såg jätte bra ut. Men denna gång var inte allt tipp topp mer. Sköterskan som fotograderade mina ögonbottnar ojade sig över vad han såg och sedan blev jag direkt inkallad till en ögonläkare. Ögonläkaren skakade på huvudet och sa "detta är den värsta förändringen som jag har sett på väldigt länge". De hade upptäckt att jag har sjudomen proliferativ renopati, och hon frågade om jag kunde tänka mig att börja med laser i mitt högra öga nu direkt.

 

 Jag kände hur det knöt sig i magen. Inte en till sjukdom. Inte en till jävla sjukdom. Varför tar det aldrig slut? Och en sjukdom som kan göra en blind dessutom... Jag började må illa och var tvungen att lägga mig ner.

 

 Tur att Bettan var med som kunde ställa lite frågor om vad sjukdomen innebar. Hon berättade för läkaren om mina andra sjukdomar och att de borde kontakta min överläkare i Kiruna innan de sprutar in kontrastvätska och börjar med laserbehandlingen. Ögonläkaren kontaktade då överläkaren som har hand om mitt fall i Kiruna och han gav sitt godkännande så de sprutade då in kontrastvätska genom venen i armvecket. Anledningen att de använder kontrastvätska är för att den gör så att blodkärlen i näthinnan och åderhinnan syns tydligare vid fotografering. De fotograferade mina ögonbottnar igen och när det var klart var klockan 17.30 och det var då för sent för läkarna att börja behandla mig med laser så de gav mig en akuttid på morgonen dagen därpå.

 

 Tisdagmorgon var man uppe med tuppen. Eller nja, Bettan kom och väckte mig på morgonen... Inte ens hunden ville kliva upp, hon gick upp och tittade vem som kom sedan suckade hon och la sig på bädden igen. Bilresan till Gällivare var inte lätt, hade svårt att hålla ögonen öppna dels för att jag var trött men också p.g.a droppen de lagt in i ögonen på mig dagen innan. Nu kanske ni tänker, men vad spelar det för roll det var ju ändå inte du som körde, men det ska ni veta att om ni åker bil med Bettan måste ni hålla stenkoll. Varit med om flera gånger då hon blivit distraherad av något och varit nära på att köra av vägen.

 

 Trots Bettan som chafför kom vi fram till sjukhuset i tid och jag fick återigen pupillvidgande ögondroppar. Läkaren hämtade mig och vi gick in i ett litet mörklagt rum där jag fick bedövning i mitt högra öga. Ögonmikroskåpet och lasern stod på ett höj- och sänkbart bord och jag fick sätta mig där och luta pannan och huvudet mot ett stöd för att huvudet och ögonen skulle vara helt stilla. Läkaren tryckte en liten cylinder av plast mot min hornhinna och sedan projicerades en röd ljusstråle in i ögat, på ögonbotten där näthinnan sitter. Laserstrålen gör små brännskador som täpper till skadade blodkärl och minskar risken att nya kärl bildas. På så sätt kan svullnader försvinna och blödningar upphöra. Laserstrålen gav ifrån sig gröna blixtrar och efter några blixtrar började jag andas allt fortare och det knöt sig återigen i magen. Jag blev svettig och efter 30 minuter var vi tvungna att avbryta då jag knappt kunde andas och kände att jag höll på att svimma.

 

 Under denna behandling var det planerat att sätta in 600 B (burns/blixtrar) av de 3000 B som behövs i mitt högra öga. Jag klarade bara av cirka 150 B. Vilket misslyckande... Jag har uthärdat många saker på sjukhus även fast jag velat avbryta det, men det har aldrig varit såhär. Nu fick jag panik, jag skulle inte klarat av en minut till och det gick helt enkelt inte att fortsätta. Jag och Bettan åkte hem de 12 milen igen och jag kände mig skakig ända fram tills kvällen.

 

 Två dagar senare fick jag en tid igen och nu följde både Bettan och Victor med. Denna gång fick jag en lugnande tablett innan och det hjälpte! Jag klarade av det så bra att hon gjorde 1250 B istället för de 600 B hon tänkt göra denna dag. Känslan av att ha klarat en liten del av behandlingen var fantastisk. Jag kramade om läkaren och har nu en ny tid på tisdag. De ska då börja på mitt andra öga.

 

Nedan ser ni en bild efter jag fått pupillvidgande ögondroppar i mitt högra öga

 

 
 
 Uppdatering 15/11
 
Jag klarade av mitt nästa besök och ett besök till några dagar senare tack vare den lugnande tabletten. Nu har jag alltså fått 1250B i mitt högra öga och cirka 1100 i mitt vänstra öga, båda ögonen ska ha 3000B som det ser ut nu. 
 
Ögonläkaren var väldigt bekymrad över min resa som jag berättat att jag skulle göra. Hon hade tagit nya bilder på mitt öga som visade negativa förändringar, jag hade fått mer svullnad på det högra ögat än vad jag hade fyra dagar tidigare. Även hon avrådde mig starkt från att åka och sa att ögonen kan bli sämre snabbt, att jag rentav kan vara blind när jag kommer tillbaka. Vi berättade om dilemmat med operationen vilket gjorde att hon mjuknade upp lite, men hon varnade fortfarande om att allt kan gå väldigt fort. Jag lovade henne att åka tillbaka till Sverige direkt om synen skulle bli sämre och jag ska även ringa henne och boka en ny tid när jag kommer hem. Nu har jag varit i Thailand nästan tre veckor och har inte känt av någon förändringen på synen än. Så vackert här, jag och mina ögon njuter för fullt!