Typ 1- diabetes

Igår läste & delade jag en text från Facbook som var skriven av Peter Olsson, även han typ 1 diabetiker. Jag delar sällan inlägg på Facebook, men denna var mitt i prick. Jag har kopierat inlägget så ni kan läsa det själva:

"Jag har sedan den 14 mars 2016 tvingats ta ca 2500 sprutor för att överleva. Utan mina sprutor dör jag. Insulin är ett fantastiskt, livsuppehållande läkemedel men också ett potentiellt mordvapen som kan ta livet av mig vid fel dosering. Att deala med Typ 1 diabetes är en ständig kamp som jag aldrig kan ta ledigt ifrån.
Titt som tätt läser jag om "mirakelkurer" som "gör dig frisk från din diabetes". Ibland får jag till och med små "tips" från folk som "vet bättre". Men om lingon hade gjort mig frisk hade jag flyttat till Norrland och bott bland lingonrisen för länge sedan. Och hade motion gjort mig fri från den här skiten hade jag opererat fast en cykel på arslet, tro mig.
Min poäng; tro inte på allt du läser. Det finns idag inget botemedel mot Typ 1 diabetes. Så jag och många med mig kämpar på, förmodligen livet ut, eller tills ett botemedel upptäcks. Dela om du vill så spräcker vi kanske en fördom eller två 💙" 

---

På skojs skull började räkna på hur många sprutor jag tagit de senaste sju åren - det blev otroliga cirka 15 000. Om jag skulle fortsätta i samma takt tills jag blir 65 skulle det varit över 100 000! Tur att jag nu fått pump som underlättar en hel del.

Om man också räknar på hur många gånger jag stuckit mig i fingret för att kolla blodsockret de senaste sju åren (det ska man göra innan man äter & två timmar efter) skulle det bli cirka 25 000 gånger, har misskött mig lite men ligger dock kring det...  Räknar man ihop det blir det totalt cirka 40 000 stick de senaste sju åren. 

När man ser de siffrorna får man lite av en chock, det är ju helt galet. 

Som Peter Olsson skriver finns det inget botemedel mot typ 1- diabetes. Man kan heller inte "sköta sig" och då inte behöva ta insulin. För mig höjs mitt blodsocker varje gång jag sätter något i munnen (förutom produkter utan några som helst kolhydrater, och det finns det ju inte speciellt många av..) Men även ifall jag endast skulle äta det hade jag behövt insulin - adrenalin, mens, känslor som när man är ledsen, mardrömmar,  sjukdomar som t.ex. förkylning osv höjer också blodsockret. Som typ 1 diabetiker kan man alltså aldrig leva "som en frisk" utan insulin.

Som många diabetiker är jag är extremt trött på alla fördomar om sjukdomen. Idag vet inte forskarna vad det är som gör att människan får diabetes typ 1 (det är absolut inte för att man ätit för mycket socker...) Det finns heller inget botemedel. Visst, forskningen går framåt, men det är en lång väg kvar och jag har fått acceptera att jag troligtvis kommer leva med detta resten av livet. Så enkelt är det.

 
  

Chile - Santiago de Chile

Den 4/1 hände något riktigt förjävligt. Någon på hostlet stal min bruna lilla väska med lite småpengar i + min insulinpump, Mastercard och min älskade Libre - som seriöst varit en av de absolut bästa saker som hänt mig de senaste 2 åren och även det absolut bästa i diabetesväg sedan jag fick skitsjukdomen för 7 år sedan. Nu var allt huxflux borta. Egentligen skiter jag i de andra sakerna (även fast pumpen betyder väldigt mycket) men jag klarar mig inte utan min Libre. Tänkte direkt att nu var det kört, det är så högt tryck på dosan i Sverige så kommer ta evigheter, om jag ens någonsin kommer få tillbaka en.
  
Min Libre min Libre min Libre min jäkla Libre.
 
Otroligt att en sån liten sak kan betyda så mycket, inte bara för mig, utan för en stor del av befolkningen med diabetes + deras anhöriga. Tanken att behöva börja sticka mig i fingret igen finns inte, är helt overkligt, det går inte. Jag klarar mig helt enkelt utan den. Min älskade Libre som gjort mitt blodsocker så mycket bättre och underlättat allt i mitt liv. Nej nej nej nej. Jag har varit med om så sjukt mycket skit i mitt liv men att bli av med Libren det går inte. Nu när det lagt sig förstod jag att det kanske ändå inte var helt omöjligt för diabetessköterskorna att skaffa en ny till mig men de senaste dagarna har tanken grott i bakhuvudet att jag kanske inte får tillbaka en. Kändes helt tomt, hopplöst och kan nästan svära på att det blev mörkt för mig en stund där. Det var ju min Libre, min Libre, hur fan kan inte alla kleptisar i Sydamerika fatta det.
 
Jag är helt övertygad om att personen som snodde Libren, pumpen och kortet ångrade sig, är ju bara jag som kan använda allt förutom de lilla pengarna som fanns däri. Detta gjorde nog oss båda besvikna. Men hur jävla trög är man när man inte ens vet vad man snor. Inte ens på hostlet kan man känna sig trygg.
 
Jag skrev på diabetesgruppen på Facebook och frågade om råd. Jag kan ladda ner en app på telefonen som fungerar som dosan och som man kan starta sensorn med. Det är en nödlösning. Anledningen till att jag inte skrivit detta på bloggen tidigare är för att jag helt enkelt inte kunde förstå att det hänt och om jag skriver ner och publicerar det här så är det verkligt. De senaste dagarna har blodsockret varit extremt ojämnt, är som att jag inte längre vet hur man tar blodsocker eller insulinsprutor manuellt längre. För tre dagar sedan började jag må riktigt illa p.g.a mitt blodsocker och läpparna började spricka och blöda, idag ser det dock bättre ut men är ändå inte helt bra. För någon timma sedan fick jag dock grymma nyheter - jag kommer få tillbaka allt. Om jag vill kan Victor ta med allt till Colombia när han kommer ner om cirka en månad. Det blev ett bestämt nej. Så länge jag vet att den finns hemma kan jag härda ut de kommande 2.5 månaderna vi har kvar här. Kan aldrig riskera att förlora den igen. Min skatt, min älskade och något som jag hoppas kommer få behålla i resten av mitt liv. Många som läser detta tycker nog är jag är lite knasig, visst att det kan hända värre saker, men alla som känner mig vet att denna lilla apparat verkligen har förgyllt mitt liv.
 
 
 
Bild från Freestyle Libres hemsida