Chile - Santiago de Chile

Den 4/1 hände något riktigt förjävligt. Någon på hostlet stal min bruna lilla väska med lite småpengar i + min insulinpump, Mastercard och min älskade Libre - som seriöst varit en av de absolut bästa saker som hänt mig de senaste 2 åren och även det absolut bästa i diabetesväg sedan jag fick skitsjukdomen för 7 år sedan. Nu var allt huxflux borta. Egentligen skiter jag i de andra sakerna (även fast pumpen betyder väldigt mycket) men jag klarar mig inte utan min Libre. Tänkte direkt att nu var det kört, det är så högt tryck på dosan i Sverige så kommer ta evigheter, om jag ens någonsin kommer få tillbaka en.
  
Min Libre min Libre min Libre min jäkla Libre.
 
Otroligt att en sån liten sak kan betyda så mycket, inte bara för mig, utan för en stor del av befolkningen med diabetes + deras anhöriga. Tanken att behöva börja sticka mig i fingret igen finns inte, är helt overkligt, det går inte. Jag klarar mig helt enkelt utan den. Min älskade Libre som gjort mitt blodsocker så mycket bättre och underlättat allt i mitt liv. Nej nej nej nej. Jag har varit med om så sjukt mycket skit i mitt liv men att bli av med Libren det går inte. Nu när det lagt sig förstod jag att det kanske ändå inte var helt omöjligt för diabetessköterskorna att skaffa en ny till mig men de senaste dagarna har tanken grott i bakhuvudet att jag kanske inte får tillbaka en. Kändes helt tomt, hopplöst och kan nästan svära på att det blev mörkt för mig en stund där. Det var ju min Libre, min Libre, hur fan kan inte alla kleptisar i Sydamerika fatta det.
 
Jag är helt övertygad om att personen som snodde Libren, pumpen och kortet ångrade sig, är ju bara jag som kan använda allt förutom de lilla pengarna som fanns däri. Detta gjorde nog oss båda besvikna. Men hur jävla trög är man när man inte ens vet vad man snor. Inte ens på hostlet kan man känna sig trygg.
 
Jag skrev på diabetesgruppen på Facebook och frågade om råd. Jag kan ladda ner en app på telefonen som fungerar som dosan och som man kan starta sensorn med. Det är en nödlösning. Anledningen till att jag inte skrivit detta på bloggen tidigare är för att jag helt enkelt inte kunde förstå att det hänt och om jag skriver ner och publicerar det här så är det verkligt. De senaste dagarna har blodsockret varit extremt ojämnt, är som att jag inte längre vet hur man tar blodsocker eller insulinsprutor manuellt längre. För tre dagar sedan började jag må riktigt illa p.g.a mitt blodsocker och läpparna började spricka och blöda, idag ser det dock bättre ut men är ändå inte helt bra. För någon timma sedan fick jag dock grymma nyheter - jag kommer få tillbaka allt. Om jag vill kan Victor ta med allt till Colombia när han kommer ner om cirka en månad. Det blev ett bestämt nej. Så länge jag vet att den finns hemma kan jag härda ut de kommande 2.5 månaderna vi har kvar här. Kan aldrig riskera att förlora den igen. Min skatt, min älskade och något som jag hoppas kommer få behålla i resten av mitt liv. Många som läser detta tycker nog är jag är lite knasig, visst att det kan hända värre saker, men alla som känner mig vet att denna lilla apparat verkligen har förgyllt mitt liv.
 
 
 
Bild från Freestyle Libres hemsida 
 
 
 
 

Kommentera här: