Bolivia - Sucre

Idag tipsade ägaren på vårt hostel oss att ta buss nummer 2 eller 12 till bergen där det finns 7 olika vattenfall man kunde bada i. Han gjorde ett kryss på kartan där vi skulle hoppa av, sa att vi skulle promenera 40 minuter och sedan vara framme. Att hoppa i en sötvattenpool lät riktigt bra då det är sjukt varmt här, så vi satte oss i bussen och åkte iväg. På bussen insåg vi att han varit lite otydlig, eller att det kanske var vi som inte frågat tillräckligt om allting. Vi åkte förbi några ruggiga områden och som vanligt stannade bussen högst uppe i bergen med endast jag och Lisa kvar. Vi gick ut, det var en liten öde by och vi frågade busschaffören var vattenfallet låg. Han pekade bara mot bergen, så jag och Lisa började gå dit och eftersom vi var uppe på en höjd kanske man skulle se dem. Efter att ha gått förbi några öde och rivna hus kom vi fram till kanten av berget, såg inga vattenfall alls och det var inte skyltat över huvud taget. En liten smutsig pojke stod på gräset och hälsade på oss och pekade att vattenfallet låg ditåt. Så vi började promenera. Ingen människa i sikte, endast getter, tjurar, får och en stig som delvis var borta. Vi började på allvar fundera om vi var helt lost. Detta kunde ju inte vara vad ägaren rekommenderade. Men då naturen var så vacker promenerade vi ner för berget och såg då lite vatten sipprandes bland stenarna. Vi började följa vattnet, mellan två andra berg, och när vi nästan var nära på att ge upp dök en liten boliviansk flicka upp bakom oss med två andra som sa att vi var på rätt väg. Vi följde med dem efter stigen upp bland bergen, de var sjukt snabba, och efter en stund pekade de mot vattenfallen och fortsatte springa upp mot toppen. Så trots all svett och förvirring kom vi fram till de sju vattenfallen.
 
Men då var det bara en sak som återstod. Vi var på den "bolivianska sidan", där vattnet var brunt och smutsigt medan några turister var på andra sidan klippan vid det gröna vattnet som såg så vackert ut men oåtkomligt. Var en stor glipa mellan klipporna. Vi tänkte direkt att vi måste gått en helt annan väg än dem, det går ju inte att komma över härifrån. När vi gett upp hoppet om att få bada dök en kille från Manchester upp, som gått samma väg som vi, och tillsammans lyckades vi gå ner för klipporna, upp genom ett litet vattenfall och så var vi där. Otroligt skönt att ta sig ett dopp. Det visade sig att de som var där tagit samma väg som oss, och enda vägen tillbaka från vattenfallet var just den vägen vi kom från. Men att komma till det fina vattenfallet fanns två vägar, den sidan av berget vi kom från och från den andra sidan - där man var tvungen att hoppa ner för vattenfallet. Tur vi kom från vår sida, var så högt att hoppa så tror inte jag skulle vågat. Några tjejer som kom därifrån stod och tvekade på att hoppa så länge att solen hann gå ner bakom berget och alla började packa sina saker för att börja vandra hemåt. 
 
Men då dök det upp ett till problem som alla började klura på. Hur skulle man ta sig ner från det lilla vattenfallet alla klättrat upp för? Allt var så blött och halt. Två - tre killar gick ner men då blev det mer halt för oss andra och en gubbe halkade och slog sig när han klättade ner. Jag och Lisa vart jätte skraja men då sa killen som vi umgåtts med, som också var den första att klättra ner, att vi skulle gå på sidan av klippan och hoppa så han kunde ta emot oss. Och så blev det, det var mer lockande än halka och slå sig i stenarna vid vattenfallet. Jag satte mig på klippkanten, han lugnade oss och sa att han var stark, blundade och hoppade. Han tog emot mig men i fallet rev jag handflatan och fick ett stort blåmärke på armen. Lisa gjorde likadant, skrek, men klarade sig utan skador. Han skojade om att han räddat våra liv och för en stund kändes det nästan så då jag tyckte det var extremt obehagligt. Han hjälpte oss sedan upp mellan klipporna, det hade vi nog klarat själva, och vi kände oss ungefär som två flodhästar som han blev tvungen att hjälpa hela tiden. Han var dock jätte trevlig och gullig så han hade inget emot det.
 
Så var det den sista biten kvar. Nu var det i princip bara uppförs genom en delvis snårig och stenig stig. Inför det sista berget gjorde mitt hjärtsvikt sig påminnd... Det var otroligt tungt för mig att ta mig tillbaka till busshållplatsen. Jag var tvungen att stanna flera gånger och det kändes förjäkligt. Att vi knappt ätit något och att jag inte riktigt är van vid höjden spelade nog också in. Men tillslut var vi framme. Vi tog bussen hem, åt crepes och strax är det dags att sova. Varit en produktiv dag! 
 
Grämer mig nu att jag inte fotade vattenfallet vi var tvungen att klättra upp i eller klippan som var mellan de två olika sidorna. Min kamera håller på att säcka ihop helt, ska bli skönt när Victor kommer ner så man får en bättre kamera.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: