Nuklearmedicin Umeå 22/4

 Imorse gjorde jag en speciell undersökning som inte görs väldigt ofta. De ansvariga började med att koka något tunnt vitt papper/binda?! och satte det sedan som en mask över mitt ansikte. De gjorde ett hål i mitten så jag kunde se & andas, allt stelnade och de spände fast mig med masken i britsen som jag låg på. Efter det åkte jag in i röntgen, typ en sådan man gör en MR i.
 

De tog bilder i sex minuter. Efter det åkte jag ut och nu sprutade de in Diamox i min ven. Precis när jag skulle åka in igen sköljde en vidrig känsla över mig. Det var precis känslan jag får innan jag får en hjärninfarkt. Exakt den känslan. Innan jag får den, eller direkt jag vaknat upp efter en. Jag fick knappt någon luft, jag ville resa mig upp men kunde inte röra mig, fick panik, yrsel och känslan av att allt höll på att slockna. Hemskt hemskt hemskt.

 

Jag klarar det inte. Jag upprepade det flera gånger. Jag klarar det fan inte. Få det att sluta. Sköterskan försöker lugna mig och spänner upp masken som gjorde att jag satt fastspänd i britsen. Jag försöker blunda men det känns bara värre. Allt snurrar, nedre läppen känns tung och som att den svullnar upp.

 

Hux flux, när jag öppnar ögonen, står en man i svart kostym över mig och säger att det är viktigt att jag gör klart undersökningen, att den snart är klar.

 

Så kommer Ola och frågar hur det känns. Skönt att se ett ansikte som man känner till.  Så ser jag Victor fast jag vet att han inte är där.

 

Sköterskan spänner fast mig igen, det är bara sex minuter kvar. Hon säger att hon vet hur jag mår. Jag har lust att fräsa att så länge hon inte också haft flera hjärninfarkter har hon inte en jävla aning om hur jag mår. Men jag håller mig. 

 


Paniken går över litegrann. Nu gråter jag. Efter sex minuter är jag klar och jag får lägga mig i ett rum och vila ut. Ola kommer och pratar med mig. Jag bara gråter och gråter, vill inte men kan inte sluta. Pinsamt men kan inte skaka av mig känslan av hjärninfarkten. Den där rädslan som hänger över en under varje undersökning där de sprutar in något ämne i kroppen som påverkar kärlen i hjärnan. Den har dock aldrig varit lika påtaglig som idag. Jag var tusen på att nu får jag en/hade fått en. Sjukt skrämmande. Exakt samma känsla...

 

Syftet med undersökningen var att se om mina kärl har kapacitet att vidga sig. Visar det positivt kan man förvänta sig att det ska gå bra att sänka mitt blodtryck ytterligare. En gubbe från Linköping som kan massa om moyamoya som ville att jag skulle göra undersökningen...

 

Skulle jag vetat vad som skulle hända hade jag aldrig gått med på att göra undersökningen. Ola säger också att för att min kropp ska må bra i framtiden har jag egentligen inget annat alternativ än att fortsätta försöka sänka mitt blodtryck...
 

Jag kan tycka att det var en helt onödig jävla undersökning alltså. Nåja. Nu vet jag i alla fall att aldrig låta någon spruta in Diamox i mig. Jag fick åka golfbil tillbaka till strokecenter.

 

Strokecenter Umeå

Jag har alltid varit lättstucken. Alltid. Men icke denna gång, igår försökte de fyra gånger men de misslyckades. På den femte gick det. Helt sjukt att behöva sticka sig så många gånger i armvecket för lite blod! Hatar alla blåmärken jag får, då jag äter blodförtunnande blir de så stora och syns så tydligt.

 

Idag var det nästan likadant. Nålen var lite större och gjorde ondare men de lyckades allt på tredje försöket. En liten tröst det i alla fall. Nu var det dock inte blod de   var ute efter utan de ville att jag ska ha en inskjutning eftersom jag ska på nuklear PET undersökning strax. Tror de ska sätta in kärlkransvätska. Vi får se.

 

Har inte riktigt förstått vad syftet med undersökningen är, denna form görs tydligen inte speciellt ofta. Det är en man från Linköping som blivit intresserad av mig, eller rättare sagt min sjukdomshistoria, som forskar inom moyamoya, och han har sagt att jag ska få göra den undersökningen. Kommer få svar om en vecka. Ska bli spännande. 

 

Nu väntar jag på transport dit. Ska få åka truck som vanligt. Alla golfbilar var upptagna. Ha en bra dag allihopa! 😊  

 
 

V.16 Strokecenter Umeå

Uppstigning 05.00. Sölar så mycket att jag var fem minuter från att missa flygplanet. Tur att jag kom med.

 

Väl i Umeå fick jag frukost på strokecenter. De tog några prover. Sedan tog de mitt blodtryck, 240/140... Hemskt. Kanske min kropp motverkar min medicin och trycker upp det ännu mer, för att "försvara" kroppen.

 

  Återigen moment 22. Sänker jag inte mitt blodtryck havererar alla mina organ - har redan njursvikt, hjärtsvikt & måste behandla ögonen med laser med jämna mellanrum. Kan också få hjärnblödning. Sänker jag blodtrycket så det blir nornalt får jag dock en till hjärninfarkt. Är inte det moment 22 så vet jag inte om det finns något som är det. Nu gäller det att försöka göra något dåligt till mindre dåligt. Pressa trycket till gränsen precis innan jag får stroke känning. Efter det kan kanske kroppen vänja sig vid trycket och efter en lång tid kunna göra ett nytt försök. Men normalt tryck kommer jag aldrig att ha.

 

Nåja, jag ska träffa överläkaren Ola efter klockan tre idag. Hade kunnat göra det tidigare men jag övertalade honom att göra det lite senare - IKEA har öppnat i Umeå och jag vill hinna förbi där en sväng. Imorgon ska jag göra en PET-undersökning på morgonen och får förhoppningsvis åka hem efter det.

 

Ha en bra dag allihopa. Här på strokecenter är det väldigt lugnt för omväxlingsskull. I Umeå är det strålande sol fast ändå ganska kyligt. 😊