HbA1C - Libre

 
Glada glada glada nyheter

Igår var jag hos min diabetessköterska för en regelbunden kontroll samt min första uppföljning av min Libre (nya blodsockermätaren). Jag berättade att min diabetes blivit mycket bättre sedan jag fått Libre, det är helt seriöst det bästa som hänt mig och tack vare den känns diabetesen 1000 gånger lättare än vad den är.

För att få Libre måste man "uppfylla" vissa krav, ett av dem är att diabetesen måste vara svår att kontrollera vilket min är. Egentligen borde alla diabetiker ha denna men då den är så ny, dyr och efterfrågan är så stor (företaget Abbot hinner inte tillverka samt ge ut så många sensorer som måste bytas ut var 14e dag) är så inte fallet idag. I Kiruna är det bara jag och en till som har fått den så jag har haft extrem tur. Jag har fått den på prov i ett år.

Hur som helst, sköterskan tog lite blod på mig (ett HbA1c test) och på det kan man se på ett ungefär hur mitt blodsocker varit de senaste månaderna då jag haft Libren. Hon kom sedan tillbaka, med tårar i ögonen, och sa att det blivit en så stor förbättring. Mitt blodsocker som tidigare varit så hemskt är nu på väg mot perfekt. Förra året lyckades jag med mycket jobb komma från ett HbA1c på 120 ner till 106, vilket motsvarar ungefär skyhögt - dåligt. Nu med Libren har jag kommit från 106 - 59 (målet är under 50 men jag får inte gå ner för snabbt då det skadar ögonen). Detta betyder alltså att mitt blodsocker är så bra som det bara kan bli just nu! Diabetessköterskan sa att min läkare kommer bli helt chokad över resultatet och att jag borde springa fram till den andra diabetessköterskan och berätta nyheten för henne (jag kommer träffa henne idag på flygplatsen, hon kommer från Turkiet till Kiruna idag med samma plan som vi kommer åka med).

Att testa mitt HbA1c har alltid varit en fasa för mig då det alltid visat uselt. Att få ett så grymt resultat som jag fick igår känns helt fantastiskt. Är så otroligt stolt. Det är riktigt STORT!! Det känns inte bara som att en tung sten har lyfts från mina axlar utan det känns som flera.

Något annat som är positivt är mitt blodtryckresultat som jag tog idag. Innan min operation låg jag runt 260/180 mm Hg och nu efter den ligger jag runt 170/130 utan att må dåligt eller få en infarkt (haha låter sjukt att ens skriva det...) Nåja, det får mig i alla fall att hoppas att efter jag gjort min andra operation kanske jag en dag kan ha ett blodtryck som en frisk människa. 
 
Har även varit och tagit bort häftstifterna igår. Det kom  lite var och vätska där men i övrigt såg allt bra ut och ärren kommer bli riktigt fina. Fick rådet att inte bada i tre dagar så klockan 13.00 på måndag är det bara att köra. 
 
 
 
Men men, nu är jag och Bettan på väg. Tidigare när jag varit på charterresor har jag haft med mig en minst 15 -kilo tung väska innehållande minst 20-tal skor. Nu har jag begränsat mig till tre stycken och de allra mest nödvändiga kläderna, går ju ändå till största delen i bikini där ändå.. Så på bilden nedan är alltså min enda packning jag har med mig, allt en tjej behöver för en vecka utomlands. Ha då också i beräkning att halva ryggsäcken är fylld av mediciner... Lång- och korttidsverkande insulin, kanyler, extra Bs - mätare, Libren, propplösande Clopidrogel, epilepsi medicinen Lamotrigin, Resorb,  Alvedon och en blodtrycksmätare -
 Mitt livskit
 
 
 
 

Turkiet

 
 
  
Idag bokade jag och Bettan en grymt billig sista minuten-resa till Turkiet från Kiruna. Vi valde att boka en ospecificerad resa med lucky 3 star, vilket betyder att vi är garanterad ett hotell med minst 3 stjärnor och all inclusive. Resten, som t.ex vilken stad och vilket hotell vi ska bo på kommer vi först att få reda på när vi landar i Turkiet. Snabba ryck blev det, vi åker redan om tre dagar! Även fast Turkiet inte skulle varit mitt första val kommer det bli riktigt skönt att få byta bort regn och kyla till förhoppningsvis sol och bad. Den sista månaden har varit ganska stressig för mig så att komma i väg till värmen är nog precis det jag behöver just nu. Ska bli roligt med en tjejresa också.🌹
 
I övrigt mår jag bra och talet har kommit nästintill helt tillbaka. Humöret är på topp och häftstifterna sitter fortfarande där de ska. Imorgon åker jag hem till Kiruna, på fredag ska jag t.o.m gå ut med några vänner och på lördag bär det av mot varmare breddgradare.
 
 
 
 
 
 
 
 

Love

 
Om ni så bara slagit ett getöga på min blogg tidigare så vet ni att den till största del handlar om hur det är att leva med de olika sjukdomarna som drabbat mig de senaste fem åren. Men den handlar också om resor, livets fram- och motgångar, vänner och kärlek. Jag har dock upptäckt att något viktigt saknas - jag har aldrig egentligen skrivit om hur tacksam jag är över allt stöd som jag fått och fortfarande får av mina vänner. I detta inlägg vill jag speciellt tacka sex personer som betyder enormt mycket för mig och som jag idag ser som min familj (personerna ser ni ovan på bilden). I inlägget kommer jag också som vanligt passa på att spy ut lite galla över mina sjukdomar.  
  
 Egentligen borde jag kanske varje dag skrika ut hur mycket ni betyder för mig, hur glad jag är över att jag har er i mitt liv och hur tacksam jag är över allt som ni har gjort för mig. Att ni alla följde med mig till Tyskland för att stötta mig med innan min bypass-operation var ovärderligt
  
Den sjätte personen är så klart Bettan
Svärmor Bettan
Gamla goda Bettan
 
 
   
  
 
Ibland kan jag bara bli så arg och ledsen över min situation. Varför just jag? Varför ingen annan? Jag orkar inte. Jag vill bara leva ett helt vanligt Svensson liv. Jag vill kunna åka ut och resa, vandra Inkaleden och bara åka till stugan utan att behöva tänka om jag tog med tillräckligt med blodförtunnande och blodproppslösande tabletter - jag har ju redan fått fyra hjärninfarkter och jag vill ju inte få en till där borta...
 
Hade också varit trevligt att göra en backpackerresa utan ett ton mediciner m. tillbehör i ryggsäcken. Att inte behöva be reskompisen ta hälften av skiten för att tänk om min packning skulle bli stulen eller om jag skulle  slarvat bort den.
 
Det är för mycket tänk om och jag tycker inte om att leva på det sättet. Jag är en stökig, tankspridd, impulsiv person och jag älskar att leva så...
  
Att man blir begränsad när man är sjuk är det inget snack om. Det är jobbigt. Jag kommer t.ex. aldrig kunna ta lastbilskörkort, inte för att jag har något intresse till att göra det, men bara för att jag aldrig kommer få göra det gör det att det lockar. Nu var ju detta ett väldigt löjligt exempel men hoppas ni förstår vad jag menar... Gräset verkar väl alltid grönare på andra sidan men för mig känns det ibland som att min gräsmatta dött. 
 
Hur som helst, det är jävligt att vara sjuk. Rent ut sagt för jävligt. Jag har sån tur som har så fina människor runt omkring mig annars hade jag inte orkat. Jag älskar er. Ni är guld värda.