Sjukhusfronten jan-2015

 Jag har nu kommit hem helskinad från min asienresa för några dagar sedan och kommer inom en snar framtid göra ett inlägg om slutet på resan. Först måste jag bara göra ett inlägg om vad som hänt på sjukhusfronten. Just nu sitter jag på akuten i Kiruna, nej ni behöver inte vara orolig det är ingen fara med mig, det är bara det att mina ketoner i blodet är lite för höga. Jag väntar på mina provsvar och i brist på annat att göra tänkte jag uppdatera er vad som hänt den senaste veckan. 
 
 
 
Bland det första jag gjorde när jag kom hem var att kontakta försäkringskassan. Jag har nu fått en bra handläggare där som har kontakt med både professor Nadia Khan samt landstinget, om båda parter ger mig grönt kommer jag att bli opererad i Schweiz. Just nu håller min handläggare på att kolla upp om de ska följa schweiziska eller svenska regler vid ett eventuellt godkännande och detta är bland de sista stegen i processen, av professor Khan har jag redan fått klartecken från så just nu hänger allting på landstinget. Godkänner landstinget min ansökan tar det 30 minuter för min handläggare att utfärda tillståndet och jag kan börja förbereda mig för operationen. I början sa min handläggare att beslutet borde fattas i mitten av februari men när han sedan hörde att jag har tid i Schweiz i början av mars lovade han att försöka skynda på beslutet så gott han kan, så nästa gång han ringer hoppas och tror jag att det är med ett slutgiltigt svar. 
 
 
Igår var jag i Gällivare för att träffa ögonläkaren igen. De fotograferade mina ögonbottnar och gjorde några undersökningar som visade riktigt positiva resultat! De centrala delarna av ögonen ser mycket bättre ut men jag måste dock fortsätta med laser på båda ögonen ändå. Men chansen att förlora synen just nu har minskat!! Det var så skönt att höra, jag bävade mig så mycket över att åka dit då jag var helt säker på att det blivit värre. Mardrömmen är att bli blind men nu kan jag pusta ut på den fronten än så länge. 
 
 
Idag var jag på medicinmottagningen i Kiruna för att prata om min diabetes med min sköterska. Vi började med att ta ett blodprov för att se vad mitt HbA1c visar (hur mitt blodsocker legat de senaste två månaderna) vilket också kom som en positiv överraskning. Normalt ska man ligga kring 40, när jag sist testade mig i oktober förra året låg det på cirka 120 vilket är riktigt uselt. Nu låg jag på 83, som fortfarande är högt, men det är en stor förbättring och ett steg i rätt riktning! I samband med detta prov tog de prov för ketoner vilket visade 1,9 och därför skickades jag till ner till akuten för fler prover.
 
 
 
 
Som jag skrivit om tidigare så ska jag nu börja använda pump p.g.a att jag slarvar med mina sprutor. Jag har också haft önskemål om att få den senaste uppfinningen som finns på marknaden, Freestyle Libre, en liten sensor som mäter blodsockret utan att man behöver sticka sig. Att få Freestyle Libre gav jag upp hoppet om ganska snabbt då den inte finns att få tag på mer i Sverige utan tog slut direkt den kom. Anledningen till att jag vill ha denna är för att de personer som hade tur att få Freestyle Libre har förbättrat sin diabetes enormt och den är verkligen revolutionerande inom diabetesteknologin.
 
 
 
 
Som sagt hade jag helt tappat hoppet om att få den men tack vare min fantastiska läkare och diabetessköterska kommer jag vara en Freestyle Libre rikare då de lyckats få tag i en! Det är lång kötid på dessa men de har beställt in en till mig som beräknas komma inom en månad. Blev väldigt överraskad, helt otroligt att jag blir en av de diabetiker som får chansen att använda den. 
 
 
 
 
Freestyle Libre är det nyaste inom blodsockermätning och ordet "Libre" betyder fri vilket syftar på att man är fri från teststickor. Med denna uppfinning är alltså dagar med rutinmässiga stick i fingret för att få veta sitt blodsocker förbi. Utvecklingen går verkligen framåt! Hur fungerar Freestyle Libre då? Jo, varje skanning av avläsaren över sensorn ger ett aktuellt sockervärde, sockerhistorik för de senaste 8 timmarna och en trendpil som visar om sockret går upp, ned eller förändras långsamt. Freestyle libre kan man även ställa in så att den varnar om sockret är för högt/lågt vilket är guldvärt! Freestyle libre är alltså en helt ny uppfinning som presenterades för första gången i oktober förra året i Barcelona och kommer finnas tillgänglig i Frankrike, Spanien, Tyskland, England, Nederländerna, Italien och såklart Sverige. 
 
 
 
 
 
 Så nu sitter jag alltså här och tänker på hur bra allting varit hittills under år 2015, jag är så glad att jag struntar i att jag sitter på akuten med ketoner i kroppen och väntar på provsvar om min kropp håller på att gå in i ketoacidos (syraförgiftning). Men vad spelar det för roll egentligen? Denna vecka har gett mig så mycket och som grädde på moset (och körsbär på toppen 😉) mätte de mitt blodtryck tidigare som visade de " låga" 205/146 mm Hg och jag känner mig inte dålig! Kanske kan det hålla i sig? Det hade varit super bra för mina ögon och varje organ i hela min kropp. Allt detta får mig att känna mig som ett barn på julafton, det är inte ofta jag sitter med ett stort leende på akuten men just idag är en sån dag. En RIKTIGT bra dag. 
 
 
 
 
 
 

Asienresan:1

 
 
 
 
Nu har jag varit ute på resande fot i 2,5 månader. Så mycket har hänt och jag har hela tiden tänkt skriva om allting på bloggen  men det har helt enkelt aldrig blivit av, förrän nu.  
 
Sista dagen i Ho Chi Minh, Vietnam, blev jag rånad på mina pengar och min nya telefon. Över 800 bilder från min resa försvann i ett nafs... På grund av detta kan jag alltså inte visa er alla foton som jag hade velat göra, de foton jag lägger upp nu är det jag skickat till Victor under resans gång och även några som Lisa och Bettan tagit med deras kamera. 
 
På vårt första boende i Vietnam varnade de oss om att det är många som blir rånade i storstäderna. Alla vet att man måste vara rädda om sina saker (speciellt när man är utomlands), men som med många andra saker trodde jag aldrig att det skulle hända mig själv, och vips under sista dagen i landet kommer två killar på moped och rycker väskan från halsen på mig. Först förstod jag inte vad som hade hänt men sedan när chocken lagt sig började jag skaka och kroppen blev helt utmattad. När man ser tillbaka på allting var pengar och telefonen egentligen inte så farligt att förlora, det var snarare innehållet på telefonen som jag ville ha kvar och det känns otroligt surt att aldrig få tillbaka det. Man känner sig så kränkt efter en sådan händelse, låter kanske dumt att säga men en stor del av ens liv finns ju på telefonen... 
 
Jag måste dock ändå säga att jag hade tur som varken hade med mina mediciner eller passet i väskan, och framför allt att jag inte skadade mig. Det blev ett tråkigt avslut på Vietnamresan som i övrigt var väldigt bra. Nåväl, ingen idé att älta det, det får bli en läxa. 
 
 
 
 
Jag och Lisa började resan i norra Thailand, i Chiang Mai. Chiang Mai är Thailands näst största stad och ligger cirka 700 kilometer norr om Bangkok, många turister tar en "uppstickare" hit från bad och stränder för äventyr och trekking som staden är känd för. Vi spenderade 10 dagar här och av alla platser jag hittills besökt i Thailand är det den stad jag fallit för mest. Trots att det är Thailands näst största stad är det en liten småstads känsla över den, jämfört med Bangkok går allting lite långsammare här. Själva stadskärnan är omringad av en gammal mur och genom staden flyter floden Ping. I varje liten gränd finns utsmyckade tempel och vi vandrade runt i staden flera timmar varje dag och bara njöt av allting som staden hade att erbjuda
 
 
 
 
 
En av dagarna bokade vi en matlagningskurs ute på en farm som låg en bit utanför Chiang Mai. Dagen började med att vi, en grupp på nio personer, följde med vår ledare på en inhemsk matmarknad där hon visade de typiska ingredienserna som thailändare har i deras maträtter. Vi åkte sedan vidare till farmen där hon visade oss runt och vi fick smaka på allt som de odlade där, efter det började vi laga mat och efter varje maträtt satte vi oss ned tillsammans och åt av det vi själva lagat. Vi fick själva välja sju maträtter som man ville lära sig att laga och efter sex timmar och sju måltider kan ni säkert förstå hur mätta vi kände oss! När dagen var slut fick vi även med oss varsin kokbok, så när jag kommer hem till Sverige blir det att laga thaimat. Eller så ger jag kokboken till Victor så han får stå i köket medan jag ligger på soffan, det återstår att se! 
 
 
 
 
 
  
En annan sak jag och Lisa gjorde var att åka zipline genom regnskogen, det var totalt 33 stationer (cirka fem kilometer tillsammans). En var dessutom den längsta i Asien, på 800 meter och under turen åkte vi över risfält, vattenfall, djur m.m. Åker man till Chiang Mai får man absolut inte missa detta, det är ett riktigt äventyr 30 meter upp bland träden i djungeln! 
 
 
 
 
 
 
 
Nattmarknaden i Chiang Mai får man heller inte glömma. Den är bland de största i Asien och har verkligen allt - billiga kläder, skor, fruit shakes, gatumat och även de godaste pannkakorna rotee banana nutella som jag smakat i Thailand. Jag och Lisa var i himmelriket och när vi efter 10 dagar klev på nattbussen från Chiang Mai till Bangkok gjorde vi det med sorg i hjärtat. 
 
 
 
 
 
 
Den 7/10 började vår färd ner mot Koh Chang och de närliggande öarna. Nattbussen till Bangkok tog 12h och efter det tog det ytterligare 8h innan vi var framme på vårt boende strax utanför White sand beach. Att komma från Chiang Mai till koh Chang var en omställning, i Chiang Mai kunde vi strosa runt i staden flera timmar men här hade vi gått igenom allting på drygt 45 minuter. Här var även första gången under resans gång vi hörde folk prata svenska.
 
 
 
 
 
 
 Efter lite mer än en vecka bestämde vi oss för att förflytta oss lite mer söderut på ön och åkte då till stranden Hat Khlong Phrao. Här hittade vi ett dorm som vi checkade in på och bodde med två tjejer från Finland, en kvinna från Frankrike och en från Tyskland. Ett riktigt fräscht boende bara ett stenkast från stranden som jag verkligen kan rekommendera! Först tänkte vi bara vara här en natt men själva dormet, läget vid stranden och atmosfären var så mysigt så vi förlängde vistelsen fyra nätter till. 
 
 
 
 
 
Första kvällen här tog vi en drink på stranden och träffade trevligt folk. Jag och Lisa var de sista gästerna på baren och blev därför bjuden på inhemsk whiskey med barägaren och personalen. Lisa kysste en thailändska och vi är nu alla vänner för livet 🐢
 
 
 
 
 
Måndag 17/11 åkte vi speedboat till Koh Kood, denna ö är det stället som mest liknar ett paradis av de ställen jag besökt i Thailand. Den liknar alla de vykort och bilder man ser från Thailand, stränder vita som mjöl och kristallklart vatten. God mat, bra snorkling med massvis av fiskar, koraller, sjöborrar osv. Jag filmade allting med Go pron men nu när jag ska föra över filmen till mobilen står det att filen inte stöds på enheten, kanske någon teknisk person som läser detta kan hjälpa mig med det?
 
 
 
 
 
 
 
 
Från Koh Kood tog vi sedan färjan över till Koh Maak. Vi var lite i valet och kvalet om vi skulle åka hit eller inte, då dagarna börjat rinna iväg och vi behövde vara i Bangkok den 26/11 eftersom vi skulle åka till Vietnam då. Det värsta som finns är att stressa men eftersom vi ändå var ute i den ö-världen bestämde vi oss för att ta tre nätter där också. Koh Maak är en väldigt liten och platt ö, endast 16km2. Vi kom dit på morgonen och hittade ett boende, en bungalow, på den sidan av ön där det knappt finns några hotell och heller ingen fin strand. Kvinnan som ägde allt var dock super trevlig och hon gav sitt nummer till oss så vi kunde ringa henne om vi ville ha skjuts till eller från någon av stränderna, detta eftersom det inte är så lätt att hitta en taxi på ön och sidan vi bodde på var ganska öde. Jag läste någonstans att det bara fanns cirka 15 bilar på ön 2009 och det har inte ökat så mycket sedan dess. 
 
 
 
 
 
Söndag 23/11 började vi vår färd tillbaka till Bangkok. Vi stannade till i Pattaya, jomtien, två nätter och gick på nattmarknaden där m.m. sedan buss till Bangkok. 
 
Efter en natt i Bangkok så gjorde jag, tro det eller ej, en väldigt impulsiv sak - jag färgade mitt hår rött. Riktigt rött! Att färga sitt hår rött åtminstone en gång i sitt liv borde stå med på allas bucket list, och nu efter denna resa kan jag äntligen bocka av det i min! 
 
 
 
 
Flygplanet mot Hanoi i Vietnam gick 16.10. Jag och Lisa, som vanligtvis är riktiga tidsoptimister valde att för en gångs skull vara på flygplatsen i tid, vilket vi också var. Kruxet var att vi var på fel flygplats vilket vi märkte efter vi sökt med ljus och lykta efter en incheckning som inte fanns. Vi var på inrikesflygplatsen Don Muang och planet gick från den internationella flygplatsen Suvarnabhumi. I panik slängde vi oss in i första bästa taxi mot den flygplatsen med klockan tickande emot oss. Efter en 45 minuter långa taxiresa sprang vi till inchecknigen men det var för sent - vi missade planet. 
 
Efter vi missat planet var humöret inte riktigt på topp men vi fick trösta oss med att flygbolaget som vi skulle åkt med gav oss en lite billigare biljett om vi bokade med dem igen dagen därpå. Vi bokade detta och det visade sig då att vi hamnade på samma plan som Bettan och Eva-Maria som vi egentligen skulle möta upp först i Vietnam! 
 
 
 
 
Första dagen i Hanoi blev väldigt hektisk, trafiken är ett enda stort kaos, mycket värre än i Bangkok enligt mig i alla fall. Jag läste någonstans att det finns mer än 6,5 miljoner invånare i Hanoi och minst lika många mopeder vilket av trafiken att döma troligen stämmer ganska bra...Vi var i Hanoi fyra dagar och visst, man anpassade sig mer till trafiken men jag blev aldrig helt van med det. I övrigt var Hanoi en väldigt charmig stad, speciellt de gamla kvarteren där vi bodde. Staden har väldigt mycket att erbjuda t.ex. krigsmuseer, fina hantverk, sjön med den röda bron, och vi gick även på waterpuppet show, vattendock teater vilket var en annorlunda upplevelse. Staden gav ett starkt intryck på mig,  jag känner lite hat-kärlek till den men jag skulle absolut vilja åka tillbaka dit och vara där lite längre för att komma in bättre i stadens tempo.
 
 
 
 
Så klart besökte vi även Ha Long-bukten när vi var i norra Vietnam. Platsen är ett av de sju nya underverken som är skapad av naturen och det var väldigt vackert. Totalt 1969 kalkstensklippor som skjuter upp rakt ur havet, varje med en tät djungelvegetation på toppen. Vi bokade tre dagar och två nätter där på en båt, men tyvärr under eftermiddagen på dag 2 kom monsunen och alla båtar var tvungna att åka in till land. Trots att det blev en natt mindre på båten var vi ändå väldigt nöjda då vi hunnit med så mycket under turen, vi paddlade t.ex. kanot genom grottor, badade från båten, åt riktigt god mat, såg en fantastisk solnedgång och upplevde lugnet som var i Ha Long- bukten.  
 
 
 
 
Efter Ha Long-bukten åkte vi färja över till Cat Ba Island, detta var dagen efter och det var väldigt osäkert om båten ens skulle gå p.g.a monsunen men tillslut kom vi fram dit. Det var regn och väldigt kyligt i luften, folk gick med dunjackor vilket även Bettan och E-M gjorde. Jag och Lisa gick avundsjuka runt med våra tunna saronger och huttrade, aldrig trodde vi att det skulle bli så kallt under resan. Hittills under resan i Vietnam hade det inte blivit många soldagar och både jag och Lisa var riktigt förkylda och saknade värmen. Vi stannade två nätter på Cat Ba island, egentligen skulle vi vara där längre men då vädret var så dåligt och vi bara hade sju dagar kvar i landet bestämde vi oss att åka så långt söderut man kan komma i Vietnam i hopp om bättre väder. 
 
 
 
 
Nästa destination blev då Phu Quoc island, en ö som är belägen strax utanför Kambodjas gräns. Ön har tidigare ifrågasatts om den inte borde tillhöra Kambodja då den ligger så nära men i dagsläget tillhör den Vietnam. På Phu Quoc möttes vi av värme och sol. Stränderna var jätte fina och de fem nätterna vi spenderade här ägnade vi mest tid åt sol och bad. På kvällarna var vi på nattmarknaden och åt, tog en drink och bara kände av lugnet. 
 
Efter första natten i vår rishög blev Lisa 57 myggbett rikare. Vi bytte sedan boende. 
 
 
 
 
Måndag morgon åkte vi till Vietnams huvudstad Ho Chi Minh, tidigare Saigon. Jag och Lisa gick på marknad här och strosade runt i staden och passa på att boka en tur till Ho Chi Minh tunnlarna.
 
Tisdagsmorgon gick vi upp tidigt, idag var det sista dagen i Vietnam. Vi packade klart det sista och sedan blev vi upphämtade av guiden och började åka mot Ho Chi Minh-tunnlarna. Under turen som var en halv dag fick vi en liten inblick i hur det var under Vietnamkriget och vi fick gå (och krypa) i några av de tunnlar som finns kvar vilket var både läskigt och spännande. Dessa tunnlar är anpassade efter västerlänningar, det finns alltså även tunnlar som är mycket mindre. 
 
 
 
 
 
Vi kom tillbaka till hotellet kring 16.00 och bestämde oss att gå på marknaden för att fördriva tiden, flyget gick först 21.35. På väg till marknaden hände det, jag blev rånad. De ryckte väskan från halsen på mig och jag förstod inte ens vad som hände. Som sagt, ett väldigt tråkigt avslut på Vietnamresan. 
 
 
 
Bangkok fredag 12/12. Nu var dagen äntligen här. Jag och Bettan åkte till flygplatsen för att möta upp våra män. Jag fick träffa Victor för första gången på 6 veckor, vi har aldrig varit ifrån varandra så länge tidigare. Jag, Victor och Adrian åkte till busstationen där Lisa väntade och därifrån började vår färd ner mot Koh Tao medan Bettan, Göran, Tompi, Lucas och Lynnot drog vidare mot Pattaya. Vi stannade en natt i Hua hin så att Victor och Adrian skulle få vila upp sig efter deras långa resa och efter tog vi bussen ner till Chumpon där färjorna till Koh Tao avgår. I Chumpon bad vi en taxichaufför ta oss till färjelägret, han körde oss dock till en av hans vänner som skulle över till Koh Tao med det värsta rostiga härket man kan tänka sig. Om man åker med en vanlig speedboat till Koh Tao tar det cirka två timmar, men detta var en nattfärja som skulle åka klockan 22.00 och vara framme sex timmar senare. Vi fick alltså välja mellan att ta nattfärjan eller en speedboat som gick först dagen efter och för att inte förlora soltimmar tyckte jag och Lisa att det lät bra att ta nattfärjan (vi= jag och Lisa, Victor var på väg att åka hem till Sverige igen). 
 
Denna natt stormade det nå jävulskt. Båten gungade så mycket att man till slut inte visste vad som var upp eller ner. Det kändes som att båten skulle slås omkull vilken sekund som helst, alla blev illamående och packningen gled runt på golvet. 
 
Rummet vi sov i var som ett skyddsrum med ett cirka 40 sängplatser med tre stora, tunga dörrar av stål. Det var 10 små fönster och en stor lampa i taket som sedan släcktes så det blev beckmörkt. Det var vi fyra plus 10 thailändare som sov här. 😨 
  
 
 
 
Under hela resan har Victor sagt att jag är dålig att tajma toa besök, vilket även gällde här då jag behövde gå på toa mitt i natten. I mörkret gick vi sakta mot utgången och höll i oss i sängarna för att inte välta omkull p.g.a vågorna. Victor öppnade den tunga dörren och när vi kom ut yrde skummet överallt och jag blev riktigt rädd. Det var rent ut sagt vidrigt. Jag har alltid tyckt att det är roligt att göra saker med Victor som han aldrig skulle göra om det inte vore för mig, men denna gång tänkte jag själv att vad fan har jag satt oss in i. Jag gick till sängs och bad en liten bön om att vi skulle komma levandes från båten sedan försökte jag sova. 
 
Vi skulle egentligen kommit fram till Koh Tao klockan 04.00, med p.g.a stormen kom vi fram dit först klockan 07.00. Då hade vi varit på båten 12h och ingen var nog så glad som oss att komma av den. Vi betalade en tuktuk-förare 400 bath för att ta oss till hotellet, som visade sig ligga 50 meter bort... Väl på hotellet packade vi upp, åt frukost, andades ut och försökte reparera oss från båtturen. 
 
I efterhand beskriver Victor färjan som "en 30 meter lång, 6 meter bred, 8 meter hög rostig konservburk", vilket faktiskt inte är speciellt missvisande. Ordet traumatiskt har också kommit upp några gånger.
 
 
 
 
Koh tao är en jätte vacker ö, lagom stor för mig. Stränderna är jätte fina och vi hade ett bra hotell med pool. Vi hade dock lite otur med vädret då det blåste mycket så det blev inte många dopp i havet för oss. 
Efter fem nätter kom också Lucas och Lynnot hit med speedboat, vädret var fortfarande dåligt och många turister hade spytt på båten. Skönt att vi bara hade thailändare ombord på båten som är van vid dåligt väder och inte spydde.. Stämningen på ön var toppen och under de åtta nätter vi tillbringade här hann vi med så mycket, t.ex. åka runt på ön med moped, se eldshower, gå på carbaretshow, Victor var och dök m.m. 
 
 
Den 18/12 åkte Lisa hem för att fira julen med sin familj. Hon tog färjan till grannön Koh Samui och flyget därifrån till Bangkok och vidare hem till Stockholm. Jag älskar Lisa till döds, våra föräldrar kände varandra innan vi föddes då de växte upp i Abisko och på det sättet träffades vi. Bästa vänner sen dag ett och jag är så glad att vi kom iväg på denna resa. För mig finns det ingen bättre reskompis än hon, vi synkar så otroligt bra och känner varandra utan och innan. Så som ni kanske förstår blev det ett väldigt känslomässigt avsked när vi stod på piren och hon hoppade på båten till Koh Samui... Sen gick det också upp för mig: nu ska jag leva med fyra mycket speciella killar en hel månad. Hur fasen ska detta gå? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Under julen träffades vi alla i Hua hin. Victor, Adrian, Lucas, Lynnot, Bettan, Göran, Liam och Tompi hade hyrt ett hus där och jag som försöker hålla nere på kostnaderna bokade ett dorm nära centrum vilket fungerade bra. 
 
Julafton spenderades på Vananava-waterpark vilket var grymt roligt! Jag är egentligen lite skraj för att åka vattenrutschkanor men här utmanade vi oss själva och jag åkte alla utom två, man måste ju tänka lite på sitt blodtryck också hehe... 
 
 
 
 
 
 
Julafton avslutades på bästa tänkbara sätt: en gemensam middag med thailändsk julbuffe på menyn och några överraskningar på det 😍 Det var en riktigt lyckad dag, bland de bästa jag varit med om.
 
 
 
 
Efter fem nätter i Hua hin tog jag och grabbarna nattbussen ner mot Khao Lak där vi träffade några vänner, solade och badade. Vi kom dit 27/12, dagen innan var det tio år sedan tsunamin drabbade Khao Lak. Khao Lak är staden som drabbades värst i Thailand och över 5000 människor miste sina liv här. Det var riktig svårt att förstå att detta vackra, lugna paradis med stränder och palmer för 10 år sedan varit med om en av de dödligaste naturkatastroferna som skett. På en bar träffade vi en man som berättade för oss att han förlorat både sin fru och sina barn i den 10 meter höga vågen, det gjorde ont i hjärtat av att bara höra det. Nedan är en bild på mig och Victor framför en polisbåt som spolats upp på land, den ligger två kilometer från havet. Denna världskända patrullbåt har blivit en slags symbol och ett minnesmärke efter tsunamin. 
 
 
 
 
 
 
 Nyår spenderade vi i Phuket, tolvslaget på Patong beach. Patong och ökända Banglaroad var inte riktigt stället för oss, eller rättare sagt inte stället för mig och Victor så efter en natt åkte vi alla lite mer söderut förutom Bettan och Göran då som blev kvar på Banglaroad.  Nej skämt å sido, alla åkte vidare till Karon beach där vi trivdes som fisken i vattnet 🐟
 
 
 
 
 
 
Efter sex nätter på Karon beach åkte Victor, Adrian, Bettan och Göran till Bangkok och just i detta nu sitter de på planet hem till Sverige, Lucas och Lynnot åkte hem redan för två dagar sedan. Tiden har gått skrämmande fort och jag känner ingen lust att åka tillbaka till Sverige, jag är inte klar här än. Att åka från värme, bad och lycka till snö, mörker och sjukhus känns så deprimerande. Mina remisser till magnetröntgen, ögonlaser, sjukhus osv har redan börjat hagla in och jag orkar inte med det. Nadia Khan, hon som ev. ska operera mig har hört av sig och den 5 mars har jag en tid hos henne i Zürich för att göra en PET-undersökning och lära känna henne lite bättre. Hon har även reserverat en tid för operation där för mig i april/maj (förutsatt att jag får det godkänt av försäkringskassan). Helt ärligt tror jag faktiskt att det kommer gå igenom, att jag får göra operationen där. Ingen kommer vara lyckligare än mig då och jag hoppas med hela mitt hjärta på att allt kommer lösa sig nu vilket jag tror det kommer göra. Samtidigt måste jag erkänna en liten besvikelse över att operationen kommer ske under den tiden på året som fisket är som bäst... 
 
 
 
Just nu befinner jag mig ensam i Langkawi, Malaysia. Det är väldigt skönt att vara ensam men samtidigt saknar jag Victor otroligt mycket. Kändes värre att lämna honom denna gång än när jag vinkade av honom på flygplatsen i oktober, varför vet jag inte. Vädret i Langkawi är sisådär, lite molnigt och kommer några skurar då och då. När solen är framme ligger jag och solar på stranden Pantai Cenang. Just nu har jag faktiskt inga planer på vad jag ska göra utan jag tar dagen som den kommer.