asienresan 1:2

 
 Jag har nu varit hemma i tre veckor, men oj vad resan redan känns långt borta... Kiruna, blåst och -30 grader. Thailand kan inte kännas mer avlägset än nu. Jag anpassade mig dock snabbt och är just nu uppe i allt som jag var innan jag åkte: jobb, tjorv med sjukhus, försäkringskassan och även lite resplaner. Min nästa resa kommer bära av till Sydamerika. Jag vill åka tillbaka till Cochabamba i Bolivia och besöka mina vänner där, se hur det går på barnhemmet. Jag vill cykla dödens väg, vandra Inkaleden i Peru och luffa omkring i länderna däromkring. Den resan kommer såklart bli först efter min operation när jag känner att jag mår så pass bra att jag kan åka, men drömma kan man alltid göra och jag tycker om att ha något att se fram emot. Detta inlägg kommer inte handla om sjukhus alls, utan här skriver jag om slutet på min asienresa. Lite uppfriskande från mina andra inlägg!
 
Några bilder från Cochabamba - 2011
 
 

Men nu, tillbaka till ämnet!! Jag avslutade mitt sista reseinlägg om att jag var på Langkawi i Malaysia. En av höjdpunkterna där var när jag åkte Cable Car, som tog mig upp till Langkawis näst högsta punkt som ligger 709 m.ö.h. Under den cirka 30 minuter långa turen åkte jag över djungel, vattenfall, regnskog m.m. Uppe på toppen kunde man t.o.m. se bort till Thailand! Efter att ha varit på Langkawi i mer än en vecka kunde jag dock konstatera att Malaysia inte riktigt var mitt land, eller åtminstone inte ön Langkawi. Stränderna, maten och havet där kan inte enligt mig ens mäta sig med de i Thailand och jag uppfattade det också som att det var dyrare här. Första tiden på Langkawi var det dessutom riktigt dåligt väder, grått och det regnade den största delen av dagen. De sista dagarna sken solen dock hela tiden.

 

 
 
 
 
 

Efter en vecka här började jag fundera på att åka tillbaka till Thailand igen. Och som en slump slog det mig att jag faktiskt kan åka båt över dit härifrån. Som jag skrivit innan har jag alltid velat avsluta min resa på den thailändska ön Koh Lipe, som ligger närmare Malaysia än fastlandet i Thailand. Bara en timmes båtresa från Langkawi.

Min dröm om att åka till Koh Lipe började redan för två år sedan när jag, Victor och Bettan började titta på olika resmål i Thailand. Jag fastnade direkt för den avlägsna ön Koh Lipe och föreslog den för de andra, Victor vägrade direkt eftersom ön ligger i södra Thailand och det är "farligt" att resa dit. Han googlade på Hat Yai (staden man åker från för att ta sig till färjelägret) + bomb och visade vädjande att år 2012 hade någon sprängt Mc Donalds där. I min frustration över att Victor är så nojjig googlade jag bomb + Bangkok, bara för att visa att det kan hända överallt och där har han varit och dit kan han minsann åka fler gånger. Det visade sig naturligtvis att fler bomber sprängts i Bangkok än i Hat Yai. Detta var dock inte mitt brightaste move och p.g.a. "olika åsikter" (Victor som blev rädd och tjurade ihop) kom vi aldrig iväg till Asien. Det blev en charterresa till Cypern under hösten i stället.

 

 


Hur som helst, åka till Koh Lipe. Som Victor sa: vill du åka dit får du fan göra det själv. Då får jag åka själv. Vill jag dit får jag åka själv. Åka själv.

 

Jag började fundera mer och mer på att åka tillbaka till Thailand och det skulle passa så bra att åka över dit med båt och inte med flyg, då skulle jag slippa allt tjorv som det alltid blir på flygplatsen när jag ska ta med mina diabetes tillbehör i handbagaget som jag måste göra (insulinet kan frysa annars). När jag t.ex. åkte flyg från Phuket-Langkawi skrev de inte bara upp alla sprutor som jag hade med mig utan de räknade dessutom ALLA mina kanyler och skrev upp antalet i en liten anteckningsbok. Tyckte lite synd om tjejen som var tvungen att räkna då jag hade med mig över två hundra stycken... Ett annat exempel var tidigare under resan då jag åkte från Bangkok till Hanoi, då började det pipa och blinka rött när jag skannade biljetten för att gå på flyget. Detta eftersom de visste att jag hade med tillbehör till min diabetes och personalen tog då mina sprutor och gick in till flygplanet för att visa piloten och kabinpersonalen sprutorna för att de skulle godkänna att jag får ha med det på planet... Detta trots att jag hade med intyg på att jag får ha det.

 

Så som ni kanske förstår har jag prioriterat att resa med buss, tåg och båt under hela resan, undvika flyg till varje pris. Jag tycker det är bättre att färdas på det sättet, då får man se mer av landet och det är bara ett + att det blir billigare. Ön Koh Lipe ligger närmare Malaysia än Thailand, så det hade varit ett perfekt stopp på min väg tillbaka dit. Som sagt, ett bättre tillfälle kunde jag inte få och jag bestämde mig för att ta vara på chansen.
 

Efter lite mer än en vecka på Langkawi började jag sakna Victor riktigt mycket, jag saknade till och med gnatet från honom som jag var så obotligt less på att höra den månaden han var här: "Hur mår du? Mår du bra? Är det säkert? Du är inte trött, känner du dig flummig? Har du tagit din medicin? Ditt insulin? Resorben? Jag vet att den ska blandas i två deciliter vatten men jag blandade den i 1 liter så du inte blir uttorkad, drick upp den nu. Drick då. Säg till om du börjar må dåligt"

 

 

 

However, nu var jag alltså på väg tillbaka till Thailand igen. Speedboaten tog cirka 1,5h och efter en skumpig färd steg jag i land på en riktig paradis ö, vattnet var klarblått och stränderna vita som potatismjöl. Jag fick en så bra känsla direkt och den höll i sig under hela vistelsen på Koh Lipe. Själva ön ligger så långt söderut i Thailand som man kan komma och tack vare dess otillgänglighet har den fortfarande kvar charmen och känslan av att vara ett orört paradis.

 

 

Jag började med att gå till Immigration office och därefter sökte jag reda på mitt hotell som visade sig ligga direkt på den populära stranden Pattaya beach. Jag checkade in och gick sedan och la mig på stranden och solade o badade. Fiskarna simmade bokstavligt talat runt fötterna på mig och jag kände direkt att beslutet att åka hit var det bästa jag gjort under hela resan. På kvällen tog jag min bok och gick ut och åt på en BBQ-restaurang vid stranden, där satt jag någon timma och åt, läse och såg på en liten eldshow som de höll på stranden.

De kommande dagarna tog jag det bara lugnt på stranden, vädret var otroligt fint och det föll inte en endaste regndroppe. Dagarna flöt förbi och jag plöjde igenom bok efter bok när jag låg på stranden i hettan. Vissa dagar och kvällar tog jag en avstickare från stranden och gick en runda efter huvudgatan, Walking Street, som är en cirka 500 meter lång cementerad väg som sträcker sig från den ena sidan av ön till den andra (annars finns det bara jordstigar). På Walking street finns barer, affärer, restauranger och lite annat smått och gott... På Koh Lipe finns heller ingen biltrafik, bara några få golfbilar som används som transfer till hotellen.

 

 
 

Eter några dagar träffade jag en jätte trevlig kvinna som hyrde ut rum strax intill mitt dåvarande boende och jag bestämde mig för att hyra ett rum av henne istället. Det var ett mycket billigare reggea- inspirerat boende för 500 bath/natten vilket är ett riktigt kap för ett eget rum på denna ö precis vid stranden. Anledningen till att det är så dyrt här är för att det är en av de mest avlägsna öarna i Thailand vilket betyder att de egentligen kan ta vilka fantasipriser som helst, jämfört med Sverige är det dock fortfarande struntsummor... Rummet jag valde låg i källaren, hade inget fönster och var i det enklaste laget: en säng med myggnät runt, en dusch och en fläkt men det räckte för mig. Kändes lyxigt jämfört med de hålor jag och Lisa bodde i tidigare under resan. 🐢
 

En av dagarna åkte jag på en snorklingstur med en longtailbåt. På vägen till öarna vi skulle besöka åkte vi förbi flera otroligt vackra stränder som var folktomma, helt öde. Väldigt stor kontrast från t.ex. öarna i Krabi provinsen (la in en bild från Maya beach i krabi här nedanför). Vi gjorde flera stopp där vi fick bada från båten och snorkla, korallreven är än så länge mycket mer välmående här än på många andra ställen i Thailand som jag besökt. Koraller i olika färger och jag fick t.o.m se clownfiskar (Nemos!!) för första gången! Typiskt var att min Go Pro- kamera slutade fungera efter bara några bilder då jag glömt att ladda batterierna under natten... Men några bilder hann jag i alla fall ta!

 

 

 Maya Beach vid Koh Phi Phi 2012
 
 
 

Jag hade nu varit ute på resande fot i 11 veckor (efter fyra veckor hade jag slutat använda solkräm och använde nu bara olja) utan att bränna mig, men här fungerade det helt enkelt inte. Solen var så stark så de sista dagarna här var jag tvungen att ligga i skuggan under en palm istället - rätt skönt i och för sig men man ville så klart ta vara på de sista solstrålarna när jag visste att jag snart måste åka hem till Sverige...

 

 

Hittils hade jag inte bokat någon hemresa utan jag hade skjutit upp det hela tiden. Jag kände fortfarande att jag inte ville hem, ville inte tillbaka till kylan, mörkret, stressen över försäkringskassan, sjukdomar, ögonlaser... Ja listan kan göras lång men det jag absolut inte ville komma hem till var tomheten över att inte ha min älskling kvar hemma. Rädslan att gå in i lägenheten där jag vet att hon plågades till döds p.g.a förgiftning. Än hade jag inte kunnat smälta det, och i skrivande stund känner jag likadant. Jag har knappt pratat om det med någon och jag orkar inte göra det nu heller, det gör för ont och jag intalar mig hela tiden att jag måste fokusera på annat. Jag klarar inte av att bearbeta det just nu. Att skriva dessa rader känns dock skönt då jag lättar på det lite, även fast det nu blev väldigt kortfattat...

Hur som helst, jag bokade min hemresa till på onsdag fast till Victor och mina anhöriga så sa jag att jag skulle komma hem på lördag. Jag tänkte att det skulle vara en rolig överraskning för Victor och det var faktiskt något med min hemkomst som jag verkligen såg fram emot. Tänk att plinga på under kvällen, Victor öppnar dörren och så står jag där med två hamburgare från Empes, mer kärlek  än så kan det väl inte bli? Efter jag bokat min hemresa gick jag vidare efter Waling street och kom på att jag kanske borde ta ut lite pengar. Det finns tre stycken uttagningsautomater på Koh Lipe varav en som fungerade och jag tog ut 10 000 bath trots att jag hade några hundra bath kvar. Jag brukar ha som vana att skjuta upp allting tills sista stund, när det verkligen börjar bli panik, men nu gjorde jag inte det vilket jag är så otroligt glad för eftersom strax efter detta tappade jag mitt VISA-kort. Victors oro kanske inte är så obefogad trots allt...

 

 

Fyra dagar senare, på söndag, började jag min färd mot Bangkok. Jag åkte speedboat till färjeläget Pak Barra pier, buss till Hat Yai (ni vet, den där farliga staden) och därifrån tog jag tåget upp mot Bangkok. Jag bokade 2 class sleeper bed och fick en liten brits att sova på vilket fungerade jätte bra! Allt var super fräscht och man kunde köpa mat på tåget. Den enda nackdelen med att åka tåg här är att de i regel är försenade vilket det även var i mitt fall med cirka sex timmar. Jag har aldrig åkt tåg i Thailand tidigare men har man tid så är det är något jag kan rekommendera då man får se landet på ett helt annat sätt än annars.

Väl i Bangkok checkade jag in på ett hostel och bodde med 9 andra, trevliga personer i samma rum. Jag bodde nära tågstationen vilket är ett område jag aldrig varit på tidigare, så det fanns mycket nytt att se och jag strosade runt där på dagen. Av en slump hittade jag en marknad som sålde superbilliga skor, den sortens skor som jag sökt med ljus och lykta genom hela resan och de fanns här i mängder för 99 bath/par! (Fått betala allt mellan 250-700 innan). Första kvällen gick jag på bio, ensam hehe, på The Hobbit: The Battle of the Five Armies. Efter 45 minuter av filmen kände jag dock att jag skulle somna vilken sekund som helst så jag bestämde mig för att gå därifrån, se klart den någon annan dag. På vägen ut från MBK såg jag en genomskinlig kub som man kunde köpa, med ett eget foto i, som man kunde sätta i en kontakt så den lyser. Jag kände direkt att jag skulle så gärna velat ha en sådan med en bild på Älva i samt skriva hennes födelse-och dödsdatum. Samtidigt visste jag att om jag skulle köpa kuben skulle jag inte ha många bath alls att leva på tills onsdag då jag skulle åka tillbaka till Sverige. Jag tog skytrainet hem och grubblade hela natten på vad jag skulle kunna göra för att kunna köpa den.

 

På tisdagmorgon vaknade jag cirka 09.00, trött som ett lik men var tvungen att checka ut. Under natten hade jag bestämt mig för att jag måste ha råd med kuben. Jag bara måste. Jag räknade ut att om jag köpte kuben skulle jag ha kvar 340 bath, varav 300 skulle gå till taxin till flygplatsen. Jag köpte kuben, vilket betydde att jag bara hade 40 bath över till det nödvändigaste, alltså till mat under hela dagen. Efter jag köpt kuben åkte jag till flygplatsen, tanken var att sova på några stolar där, men det var så fullt att jag bara lyckades knipa en stol och det var dessutom så livat att jag satt vaken där hela natten. Men det var värt det (bilden gör inte kuben rättvisa)

 

 

Efter att jag varit vaken i 24h gick jag äntligen på planet mot Stockholm, ett direkt flyg som tur var, jag var så sjukligt trött. Konstigt nog kunde jag inte sova på planet heller, och hungrig var jag men som tur var hade jag beställt lunch till planet. Annars hade jag inte fått mat då jag varken hade några bath kvar eller mitt VISA-kort... Efter 12h kom jag fram till Arlanda, klockan var 15.00 och jag hade inte sovit på 36 timmar. Jag var extremt trött men var tvungen att vänta ytterligare sex timmar tills planet mot Kiruna skulle gå. Jag gick omkring på Sky City ett tag, sedan när det var en timme kvar tills planet skulle gå checkade jag in och satte mig vid gaten och väntade. Kändes skumt att sitta och vänta på planet mot Kiruna, omgiven av andra kirunabor, men samtidigt skönt och jag blundade till lite.

I huvudet snurrade tankarna. Om tre timmar skulle jag stiga ut från planet i Kiruna, jag hade lyckats smussla åt mig min hemnyckel (som jag tydligen inte är berättigad att ha då jag är så slarvig??), Adrian skulle hämta mig och vi skulle åka förbi Empes innan och hämta två burgare. Planen hade gått exakt som planerat och när jag efter 42 timmar utan någon som helst sömn satt på rätt gate, 50 minuter innan boarding till Kiruna trodde jag att jag hade rott allt i hamn. Jäkla vilken överraskning Victor skulle få när jag kommer in klockan 23.30 med två burgare i handen! Nu kunde inget gå fel, eller kunde det?


Jo det kunde det. Så klart kunde det det. Ibland känns det som att allting går käpprätt åt helvete vilket det gjorde nu också. Jag hade inte tänkt somna i gaten, bara blunda lite, men när jag vaknar upp har jag missat planet med åtta minuter. Med ÅTTA jävla minuter. Jag låg på stolen närmast gaten, alla hade gått förbi mig och de hade tydligen ropat i högtalarna efter mig men jag hade inte vaknat. Jag kände mig så frustrerad, kvinnan hade sett mig ligga och sova i gaten men inte väckt mig, det var dessutom det sista flyget som gick från den gaten och det sista till Kiruna under den dagen. Vet att jag får skylla mig själv men det kändes så jävla surt och onödigt

Så jag snubblade alltså precis på mållinjen. Hade lust att ta första flygplanet tillbaka till Bangkok och aldrig komma hem igen men istället fick jag panik och gjorde vad varje förnuftigt sinnesförvirrad människa skulle ha gjort - jag ringde snörvlandes till världens mest oroliga människa och berättade att jag varit vaken 43h, sitter på Arlanda utan varken mat, boende eller pengar. En överraskning blev det för Victor allt, fast varken den jag eller han hoppades på...

 

Som jag sagt tidigare är inte Victor speciellt stresstålig och blev väldigt upprörd - "Du vet att du har diabetes va? Att du har epilepsi och måste sova? Ska jag ringa till en restaurang där på Sky City och säga att de får fakturera din nota till mig? Du vet att du måste få i dig mat va? Hur har det gått med ditt insulin, din medicin? Du vet att jag fan inte kan låta dig där borta på Arlanda va?!!"

Så var diskussionen slut. Victor bokade ett hotell med gratis transfer som kom och hämtade upp mig från Arlanda. På väg till hotellet, i bussen, träffade jag ett par i 50-års åldern som frågade vad som hade hänt mig och jag berättade om allting lite på skoj. När jag sedan väntade på nyckeln till mitt rum kom de fram och gav mig cirka 30 euro och två bananer. Jag tackade nej flera gånger men de gav sig inte, och sanningen var att jag faktiskt behövde pengarna och bananerna. Att inte ha tillgång till mat när man har diabetes går inte direkt hand i hand så jag tog motvilligt emot pengarna och kramade om dem. Mannen frågar sedan om kläderna som jag har på mig är det varmaste jag har, vilket det var. Han tar av sig sin huvtröja och sätter den på mig, jag försöker skrattande protestera men han ger sig inte nu heller och när de lämnade mig med 30 euro, 2 bananer och en huvtröja rikare. Efter en minut kommer en annan man springandes mot mig, lägger två tjugolappar på bordet där jag sitter och väntar på mitt rum och innan jag ens hinner protestera springer han tillbaka mot utgången igen och ropar "jag har också varit en fattig backpacker en gång".

Kan inte låte bli att le varje gång jag tänker tillbaka på det. Hur otroligt snälla och givmilda människor kan vara. Dagen därpå tog jag flyget som Victor bokat åt mig till Kiruna, han mötte upp mig och nu har jag äntligen vant med med att vara tillbaka här. Visserligen är det cirka 60 graders temperaturskillnad, men Kiruna har ändå sin charm.