Operation

 
 
 OM 20 DAGAR GÖR JAG MIN OPERATION 😃 
Äntligen äntligen äntligen äntligen. Nu har jag fått det beviljat. Den 8 maj smäller det. Då kommer jag få göra min operation, i Berlin, av Prof. Dr. Peter Vajkoczy! Snabba ryck i Tyskland.
 
 
Jag kan helt ärligt inte förstå det själv.
Efter ett liv med felaktiga diagnoser, misstänkta sjukdomar, sömnlösa nätter, stress och oro kan jag nu säga att den biten är över. Jag har fått rätt diagnos och en förklaring till varför allt blivit som det blivit. Det senaste året har jag stångat mig blodig och bråkat med både försäkringskassan och landstinget om ifall jag ska bli en försökskanin här i Sverige eller inte. Och nu kan jag äntligen säga det. Min ansökan om utlandsvård har blivit godkänt och jag kommer bli opererad av en erfaren neurokirurg i Tyskland. Nu kan jag börja fokusera och lägga min energi på operationen i stället. Det är helt ofattbart, känner ett lyckorus som går genom kroppen. 
  
Som sagt är det snabba ryck i Tyskland. Den 6/5 kommer jag att bli inlagd på Charité (ett av Europas största universitetssjukhus) och på fredag 8/5 kommer Peter Vajkoczy operera min vänstra hjärnhalva. Jag vet inte hur det kommer sluta eller hur länge jag måste vara kvar där och har därför bara bokat en enkelbiljett till Berlin. Det jag vet är att det kommer bli mitt livs viktigaste dygn hittills. 
  
Jag har varit i Berlin två gånger tidigare och tycker riktigt bra om staden. Sjukhuset Charité ligger i centrala delen av Berlin, och eftersom vi måste åka ner dit mer än en vecka innan jag blir inlagd kommer vi ha gott om tid att utforska staden. Jag, Victor och Lisa flyger dit på onsdag 29/4 då jag redan på torsdag ska börja mina undersökningar. Jag ska t.ex. göra ett smeartest, MRI och en PET-undersökning som de kommer ha som underlag för operationen. Två dagar senare kommer även Lucas, Göran och Bettan dit. Det betyder otroligt mycket att ni alla kommer till Berlin för min skull. Vill också passa på att tacka alla er andra som funnits för mig den senaste tiden. Hade inte klarat mig utan allt stöd som jag har fått ❤ 
 
 
 
 
 
 
 
 

Våren

  
Våren, den tid på året som jag älskar absolut mest. Vara i stugan, fiska, åka skoter, skidor, grilla, vara ute med arken... Ja det är nästan omöjligt för mig att inte vara lycklig under dessa månader. Men våren i år är inte som alla andra vårar, eller rättare sagt hela året har varit upp och ner. Tankarna snurrar i huvudet, hjärnan går på högvarv och jag har börjat fundera på frågor som jag aldrig trodde att jag skulle göra... Kommer detta bli min sista vår?... Jag vet inte, ingen vet. Jag försöker, och är, positiv till operationen. Jag ser t.o.m fram emot att göra den. Men man kan inte undvika att tänka dessa tankar, de kommer liksom smygandes, men konstigt vore det väl annars. Folk som ser mig första gången kan knappt tro att jag är sjuk, vilket kanske inte heller är så konstigt då jag är gladare och piggare än många andra - men ibland känns det verkligen som att döden hänger över axeln på en. 
   
I fredags fick jag en glad överraskning hem. Ett brev från Försäkringskassan där det stod att de överväger att bevilja ett förhandsbesked för vård i Tyskland, de behöver bara veta hur mycket operationen kommer att kosta och de vill ha ett datum när den kommer ske. Så just nu väntar jag på ett svar från Berlin. Tycker det ser riktigt ljust ut men vågar inte riktigt ta ut något i förskott. I övrigt är jag jätte glad över att neurokirurgen Peter Vajkoczy som vill operera mig bor i just Tyskland. Älskar det landet och det känns lite extra tryggt att göra operationen där då jag kan språket. 
 
  
 Idag fick jag även ett samtal från medicinmottagningen, imorgon kommer jag äntligen att få min Freestyle Libre som jag tidigare blivit lovad! Ska bli riktigt roligt att testa, den har fått super bra recensioner och folk som haft diabetes i 50 år säger att det är den bästa uppfinningen inom diabetesvård som kommit. Med Freestyle Libre behöver jag aldrig mer sticka mig för att få veta mitt blodsockret utan jag scannar det helt enkelt bara! 
 
 
 
Victor tyckte att vi skulle fira den positiva nyheten om att jag kommer få Freestyle Libre så han överraskade med en smörgåstårta. Kirunasjukhus har bara köpt in två stycken och jag är en av de lyckliga som får den (det är krav på att man måste ha väldigt "dålig" diabetes för att få den). Så förhoppningsvis får jag bättre kontroll nu! Många diabetiker i Sverige kämpar för att just deras landsting ska köpa in den men alla gör inte det för den är så dyr. Så jag känner mig väldigt lyckligt lottad just nu! 
  
På måndagkväll 6/4 åkte jag på en matförgiftning. Från klockan 20.00 - 02.00 låg jag över toaletten och spydde. I början kom allt som jag ätit under dagen upp (kanske t.o.m allt jag ätit under påsken), o sedan kom bara galla. Magen gjorde så fruktansvärt ont! Då och då smuttade jag lite på Proviva, bara för att det kändes skönare att spy upp något än bara slem... När klockan närmade sig två på natten var smärtan olidlig, jag satt bara och hulkade och då ringde Victor ambulansen. Detta skulle vi kanske gjort direkt då det är så farligt för mig att förlora vätska, läkarna har sagt att jag måste komma in direkt om jag börjar spy, men ni vet... Det är ju lite vekt
 
 På intensiven gav de mig en spruta med morfin och efter det fick jag syrgas och vätska. Det var första gången jag fick morfin och det kändes lite läskigt, fick svårt att andas av det m.m. Men smärtan försvann i alla fall! En sjuksköterska mätte mitt blodsocker och på den blodsockermätaren fick vi svaret HHH vilket betyder high high high (mitt blodsocker var alltså för högt för att mätaren skulle kunna mäta det).
 
 
 
Vanligtvis när jag är inlagd ligger jag bara och väntar på maten. Det är dagens höjdpunkt och direkt efter jag ätit ett mål börjar jag vänta tills nästa. Många är missnöjda med maten de serverar på sjukhus men det är inte jag, tvärtom, jag tycker faktiskt den är riktigt god. Det sorgliga med denna vistelse på sjukhuset var att jag hade noll matlust. Den första dagen fick jag inte i mig mer än lite kolsyrat vatten. På den andra dagen fick jag i mig lite fil som jag sedan spydde upp.
 
Den troliga boven i det hela är en köttfärslimpa som jag tryckte i mig cirka en timme innan det började. Frågan är om jag någonsin kommer kunna äta det igen? Bara tanken på köttfärs gör att jag får kväljningar
 
När jag piggnade till dagen efter berättade Victor om samtalet han ringde till SOS. "Tidigare när jag ringde till ambulansen var jag så orolig och nervös för din skull , jag skulle inte ens kunnat hålla i ett vedträ. Nu för tiden känner jag mig så lugn att jag skulle kunna bygga ett korthus medan" Kunde inte låta bli att skratta när han sa det, ibland måste man kunna skämta om tråkiga och jobbiga saker också.
  
Nåja, efter två nätter blev jag utskriven och jag sjukskrev mig från jobbet några dagar. Jag hade fortfarande ont i magen och i skrivande stund känner jag mig fortfarande inte helt kry. Känner mig svag på något vis, kanske för att jag inte ätit så bra de senaste sex dagarna. Men matlusten kommer nog tillbaka, det är jag helt övertygad om. Vad ska jag annars roa mig med de kommande sjukhusvistelserna? 👍 I övrigt är man lika snygg som alltid när man blir utskriven. Skitig i håret, luktar svett och ser ut som att man blivit misshandlad (äter blodförtunnande, därför jag får så stora blåmärken). 
 
 
 
 
Igår tyckte Victor att jag andades för tungt och att min andedräkt luktade aceton, dessa är tydliga tecken på syraförgiftning som är livsfarligt för oss diabetiker. Detta händer när blodsockret varit högt under en lång tid, på den senaste tiden har mitt blodsocker varit som en berg och dalbana. Mycket riktigt visade mätaren ett ketonvärde på nästan 6 mmol/L  (!!) I panik över att hamna i ketoacidos tog jag för mycket insulin och var under natten både kallsvettig och orolig vilket resulterade i en dålig sömn. Usch. På morgonen visade dock mätaren 0,4 mmol/L vilket var en skön känsla.
 
 
 
 
 
 
I överlag har de senaste veckorna varit toppen. Vi har varit ute med arken två gånger och fått riktigt bra med fisk. Tillåter vädret åker vi iväg imorgon igen, ska bli kul då vi tänkte möta upp min kusin Björn o några av hans vänner på sjön. Enda gången jag träffar Björn är ju när vi möts på fjället...